Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Erich Hassinger, Studien zu Jacobus Acontius (Teol. lic. Hans Cnattingius)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
oppositionsställning mot den tilltagande dogmatismen och
ofördragsamheten.
Redan i inledningskapitlen om Acontius’ levnad och allmänna
andliga förutsättningar noterar man, att förf. antingen med
återhållsamhet eller negativt yttrar sig om det renässansartade eller
humanistiska draget hos Acontius. Den egentliga omvärderingen företages
i kap. III, »Die Schriften des Jahres 1558», vilken därefter verifieras
genom en undersökning av huvudarbetet Stratagemata Satanae, som
tidigare var det verk, som Acontiusforskningen nästan uteslutande
byggde på. De nya skrifter, som analyseras, äro Dialogo, som han
tillsände Maximiliam II för att vinna honom för reformationen,
Somma brevissima, ett slags katekes, samt Una cssortatione al timor
di Dio, en rent uppbygglig liten skrift. Det är påfallande, som
Hassinger visar, att Acontius’ båda stora teser, distinktionen mellan
de frälsningsnödvändiga och icke frälsningsnödvändiga lärorna samt
förbudet att döda kättare, icke spela någon roll i detta tidigare
författarskap. Från vissa svaga ansatser går dock vägen rak till
Stratagemata, framdriven av Acontius egna dystra erfarenheter av
kätteri-affärer i England och de blodiga uppgörelserna i Frankrike 1562.
Motiveringen är biblisk, icke naturrättslig.
Hörnstenen i Acontius’ åskådning är enligt Hassinger den
reformatoriska rättfärdiggörelseläran. Tron fattas som fiducia. Acontius
vill en oteologisk, praktisk kristendom. Det trinitariska och
kristologiska dogmat, Kristi offerdöd, arvsynden accepterar han. Men
nattvards-, predestinations- och inkarnationslärorna räknade han icke
för frälsningsnödvändiga. Hans tankar om predestinationen,
sakramenten, Guds aktualitet m. m. göra klart, att han står Calvin nära.
Här kunde förf. också pekat på begrepp som Guds ära och Guds
absoluta godtycklighet. Det förefaller som skulle den givna
helhetsbilden knappast på allvar kunna gendrivas. Okänd är därvidlag
framförallt Acontius’ klara calvinska orientering, såväl i levnadslopp
och förbindelser, vilka Hassinger mycket grundligt klarlagt, som
beträffande tankegods. Eljest kan nog ifrågasättas, om förfis
uppfattning så starkt avviker från den tidigare gängse. Reinhold
See-berg t. ex. är icke okunnig om att Acontius äger hela det
reformatoriska dogmat och utan vidare erkänner arvsyndsläran
[Dogmengeschickte IV, 2, s. 669), och liknande ståndpunkt intager Karl Müller.
De inställde honom likväl i linjen Erasmus—Castellio—arminianerna etc.
på grund av de rationalistiska och humanistiska tendenser, som han
hade gemensamt med dessa. Hassinger gör troligt, att dessa
tendenser voro mindre urpräglade hos Acontius än man föreställt sig.
Det kan måhända också sättas i fråga, om icke Hassinger drivit
reduktionen av det rationalistiska och humanistiska inslaget hos
Acontius något för långt. Den negativa inställningen till Erasmus
synes sålunda icke övertygande uppvisad. Någon egentlig klarhet
om fundamentalartikelbegreppets genesis gives ej heller, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
