Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Bengt Sundkler, Svenska Missionssällskapet 1835—1876 (Professor Knut B. Westman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
helt kort och översiktligt. Förf. har med avsikt begränsat sig till
utvecklingen hemma.
I en inledning om svenskt missionsintresse före 1835 ha till
åtskilliga välkända saker lagts varjehanda nya och nyttiga detaljer.
Att svenske pastorn i London Samuel Nisser i en artikel i Pro Fides
Samlingar 1795 första gången för svensk publik presenterat de
gamla dansk-halleska missionsstationerna i Tamullandet (s. 15), är
ej riktigt: redan Jesper Svedberg och Herman Schröder kände väl
Halles utförliga missionsrapporter, »die malabarischen Tome», och
Gjörwell berättar ingående om tamulmissionen i Svenska Mercurius
1763 och Kongl. Bibliothekets Tidningar om Lärda Saker 1767.
Att missionstidningen Uriel (1825’—26) dog så snart, ställer förf.
(s. 27) i samband med att den genom sin flitige medarbetare Peter
Wieselgren bredde ut sig även till andra områden än missionen.
Han har säkert rätt; han skulle blott ha tillfogat vad det var som
den unge kulturkritikern — halvt profet, halvt vildhjärna —
serverade tidningens läsare: kraftiga hugg mot tidens ännu av
upplysningen (»upplösningen», som han kallar den) eller slentrian och vana
behärskade religionsväsen, nykterhetspredikningar, klara ord om hur
Gustaf III befrämjade fylleriet och om hans hovpredikanter. Det
var tillräckligt för att ta död på en tidning!
Rörande historien om S. M. S:s grundande har ju förf. en
föregångare i Westins kända bok om George Scott. Förf. ger fullt
erkännande åt Scotts roll som initiativtagare, men betonar mer än
Westin de insatser, som gjordes av män som C. F. Häggnian och
G. Th. Keyser. Särskilt Häggman, redaktören för Sveriges enda
missionstidning åren 1820—26 och 1834—37, bör nog icke glömmas
i historien om det svenska missionsintressets mödosamma begynnelser,
ehuru han kommit att stå i skuggan först av Wætterdahl och sedan
av Scott. Märkligt är att se, huru kampanjen mot Scott och dennes
avresa ur landet för lång tid gjorde slut på Sveriges förbindelser med
engelsk mission — icke endast med den wesleyanska, som var Scotts
egen (ehuru man ännu några år avlönade Scotts syster på St.
Barthélemy), utan även med Londonmissionen, som dock haft icke så få
vänner i Sverige långt innan Scott kom hit.
Wingård spelar förvisso en viktig roll i förf:s framställning.
Hans förtjänster om missionsintressets väckande inom den svenska
kyrkan äro måhända ännu större än förf. tecknar dem. Att hans
verksamhet som ärkebiskop ännu icke monografiskt behandlats, är
f. ö. en av de många kännbara luckorna i 1800-talets svenska
kyrkohistoria. Men hans situation är egondomlig: han är i sitt
missionsintresse lika mycket ekumenisk som kyrklig. A ena sidan låter det
i polemik mot konfessionellt lutherska ivrare som Ternström så här
(i det ekumeniskt innehållsrika och vidsynta, även till engelska
översatta arbetet Öfversigt af Christna Kyrkans senare händelser och
nuvarande tillstånd, 1843, s. 146):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
