Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Bengt Sundkler, Svenska Missionssällskapet 1835—1876 (Professor Knut B. Westman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
följer exemplet i cirkuläret 1854. Under Reuterdahls tid däremot
meddelas i cirkulären endast det Thomanderska förslaget (1 858) och
dess fall (1860), varemot ingenting förekommer om missionssällskapens
läge eller verksamheten på fälten.
Om missionsintressets lokala utbredning har förf. goda
upplysningar, särskilt med hjälp av gåvoredovisningarna. Här ges många
uppslag till fortsatta lokala och personhistoriska studier. Sällskapet
fick från början sitt bästa stöd från Lunds och Växjö stift i söder,
Härnösands stift och Hälsingland i norr. Därtill kommo Göteborgs
•och Linköpings stift samt Stockhohns stad. Man kan ej minst med
hjälp av förf:s tabeller och diagram studera, hur intresset decennium
efter decennium bredde ut sig, och hur det påverkades av
kontroverserna med Lundasällskapet och Fosterlandsstiftelsen.
I fråga om Lundasällskapets uppkomst har förf. en något annan
mening än Anshelm, som utförligt behandlat denna fråga i andra
bandet av sin betydelsefulla bok om Fjellstedt (1935). Sundkler
betonar starkare än Anshelm tvedräkten i L. M. S:s styrelse ända
från början mellan det konfessionellt-kyrkliga elementet (Faxe,
Reuter-dahl, Bring, Kallenberg) och de mera alliansmässigt orienterade
(Fjellstedt, Wieselgren, Thomander).
Man har framhållit, att S. M. S. genom sina
biträdesmissionsföreningar ute i landet kommit att bereda väg för frikyrkligheten.
Detta är alldeles riktigt. Väckelsemännen funno i liera fall i dessa
av Kungl. Maj:t auktoriserade föreningar ett skydd mot
konventikel-plakatet. Föreningarna i Gävle och Sundsvall t. ex. gingo från S.
M. S. till E. F. S. och blevo senare fri församlingar under Svenska
Missionsförbundet. Förf. påpekar emellertid, att de flesta av
biträdes-missionsföreningarna voro av kyrklig typ och icke av konventikeltyp,
och att S. M. S:s direktion med anledning av en strid i Sundsvall
1S46 utverkade en förordning av Kungl. Maj:t att ordföranden i en
sådan förening skulle vara präst. Även hör det till de intressantare
resultaten av förf:s undersökning, att han med statistikens hjälp kan
klart uppvisa, att sällskapets verksamhet ekonomiskt uppbars mindre
genom missionsföreningarna än genom församlingsvis insamlade
kollekter (s. 297 och där åberopade tabeller och diagram).
Missionens infogande i de ordinarie kyrkliga arbetsformerna är alltså ett
tidigare faktum än man i allmänhet antagit. Och om S. M. S. i
viss mån banat väg för frikyrkligheten, så har den än mer varit en
banbrytare för kyrkans mission.
I fråga om misslyckandet av det Thomanderska förslaget om ett
svenska kyrkans missionsverk, varom Torsten Ysander gjort en
undersökning i festskriften till Manfred Björkquist (1934), har Sundkler
dragit fram ett dokument av stort intresse: en promemoria av biskop
Anjou, som visar, att denne påverkat sin efterträdare på
ecklesiastikministerposten Henning Hamilton i avstyrkande riktning (s. 321 —
323). Anjou visar sig här mera högkyrklig än Reuterdahl: den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
