Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - I. Kyrka och stat under konung Hans’ regering 1497-1501 - 3. Processen mot Sten Sture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 2
GÖSTA KELLERMAN
lia varit betydande. Borgen i Uppsala hade bränts och Biskopstuna
hade plundrats. Oavsett de principiella skäl som förefunnos för
Jakob Ulvsson att beivra övervåldet hade han sålunda även ett
starkt ekonomiskt intresse att utfå skadestånd för kyrkans och sina
egna förluster. Då Sten Sture under den första tidens upphetsning
givetvis icke var benägen till frivillig förlikning och då kung Hans
icke önskade inskrida1, återstod endast för Jakob Ulvsson att
an-hängiggöra målet inför kurian. Våren 1498 (10 maj) vände han sig
sålunda till påvestolen med en supplik i ärendet å egna,
domkapitlets och stiftsprästerskapets vägnar.2 Om denna
formulering verkligen betyder, att domkapitlet och stiftets prästerskap
ställt sig bakom aktionen, får dock anses ovisst. Domkapitlet
hade under julihändelserna inför Sten Sture förklarat sig avstå
från alla skadeståndsanspråk för egen del, men detta utesluter
naturligtvis icke, att man kunde betrakta denna utfästelse som
avtvingad och känna sig obunden av densamma. Vad
prästerskapet beträffar hade detta direkt drabbats av hemsökelserna,
då även prästgårdar plundrats, varför det onekligen var part i
målet. Dock är det knappast troligt, att extra prästmöte hållits för
denna sak.
Klagomålen voro riktade mot Sten Sture och hans gemål samt
mot rådsherrarna Erik Johansson (Gustav Vasas far) och Sten
Kristiernsson, vilka anklagades för att ha förhärjat ärkebiskopens,
Uppsala domkapitels och prästerskapets egendom, belägrat
ärkebiskopen och tillfångatagit biskoparna i Linköping och Skara.
Ärkebiskopen uppträdde sålunda även å de två suffraganbiskoparnas
vägnar, dock blott i fråga om deras tillfångatagande. Sålunda
vid-röres ej förstörandet av biskop Henriks gård Rone, likaså lämnas
den huvudansvarige för angreppet mot denna gård, Erik Turesson,
utanför målet. Möjligen beror dennes utelämnande på att han
redan vid denna tidpunkt inlett underhandlingar med biskop Henrik
om den förlikning dem emellan, som sedan skriftligen stadfästes
1 Visserligen förklarade Sten Sture den 16 dec. 1497 på Stockholms
rådstuga inför rikets och stadens råd på ärkebiskopens förfrågan, att han ville
stå till svars för den skada, som skett ärkebiskopen, inför konungen och var
god man, som hade att tilltala honom därom (STb, s. 342). Men målet synes
icke ha upptagits, innan kung Hans återvände till Danmark.
2 APD V, s. 207 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
