- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Trettioåttonde årgången, 1938 /
53

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 2. Riksföreståndarevalet - 3. Ny förhandlingsperiod (till sommaren 1505)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

53

Ärkebiskop Jakob mottog den 30 mars denna skrivelse jämte
liknande från Erik Turesson i Viborg och slottsfogden Didrik
Hansson i Åbo genom Josef Pedersson personligen. Denne berättar
i brev till herr Svante, att då han kom till ärkebiskopen, »war han
ther gantzka glaadh aath».1 Uttalandet bestyrker, att Jakob
Ulvsson trätt in för herr Svante och understödde hans sak.

Därom vittnar också det råd, som Jakob Ulvsson nu gav herr
Svante i den skrivelse, varmed han sände över de mottagna breven.
Ärkebiskopen rådde honom däri att med första öppna vatten bege
sig över till Finland.2 Orsaken förklaras närmare av Josef
Pedersson: det gällde att inte fru Ingeborg skulle hinna före honom. Jakob
Ulvsson använde också sitt inflytande till att förmå fru Ingeborg
att invänta riksföreståndaren i Stockholm. I detta syfte sände han
sin kansler till slottsfogden Jon Jönsson där. Denne rådde i sin tur
herr Svante att rådföra sig med ärkebiskopen och de kring
Stockholm boende herrarna, huruvida det var lämpligt att låta fru
Ingeborg följa med över till Finland eller låta henne stanna kvar.’1

Josef Pedersson kunde också meddela ärkebiskop Jakob den
glädjande underrättelsen, att den ryske storfursten avlidit och att
det rådde inbördeskrig i Ryssland. Risken för dansk-rysk samverkan
mot Sverige hade därmed för tillfället försvunnit.4 Man kunde nu
intaga en frimodigare hållning gentemot konung Hans.

3. Ny förhandlingsperiod (till sommaren 1505).

Ledaren för den svenska fredsdelegation, som våren 1504 avgick
till Danmark, biskop Matts, ställdes icke inför någon lätt uppgift.
Det svenska rådet hade diskuterat eventualiteten att lösa ut konung
Hans med en penningsumma och detta hade kommit till danskarnas
kännedom. Biskopen fruktade därför, att danskarna skulle
uppställa krav härpå. En sådan »skadleg dægtingen» ville han dock inte
göra, skriver han i brev till herr Svante den 13 april. Över huvud
synes han ha varit i stor förlägenhet över uppdraget: »Kære herra

1 Grönblad I, s. 182.

2 Grönblad I, s. 175 f.

3 Grönblad I, s. 176 f.

5 Den 14 september 1504 slöts sålunda en tjugoårig fred mellan Sverige
och Ryssland. ST III, s. 502 ff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 17:44:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrkohist/1938/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free