Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 5. 1505 års unionsmöte. Läget skärpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lOO
GÖSTA KELLERMAN
— icke Gadh, som själv eftersträvade denna utnämning — utan
den småländske frälsemannen Peder Månsson. Det är möjligt, att
detta icke var välbetänkt från militär s}Tipunkt och att politiska
motiv så fingo inkräkta på försvarets intressen. För kyrkomännen torde
ytterligare ett annat motiv ha medverkat: ovilligheten att låta
sätta en man i biskops ställning till fältherre. Ty om man ock
levde på Julius II:s tid, så torde dock för de flesta kyrkomän
allt-fortfarande den kanoniska rättens uppfattning ha varit normativ,
att deltagande i krig och blodsutgjutelse vanhelgade en kyrkans
man. Det måste också sägas, att vi veta för litet om Peder
Månssons militära kvalifikationer (han hade likvisst av Sten
Kristiernsson blivit föreslagen till efterträdare) för att med säkerhet kunna
säga, att han icke var vuxen den honom anförtrodda uppgiften.
Han fick icke ens tillfälle att pröva densamma, enär herr Svante
redan i juli upphävde sitt och rådets förordnande för Peder
Månsson och i stället på eget beråd utsåg Hemming Gadh. Till
motivering för denna åtgärd angav han, att Gadh var den bäste han kunde
få till att återerövra Möre, »effter ty lian haffuer sinæ egne prester
ther nedræ».1
Redan på senvintern hade Gadh klagat över ohörsamhet från
truppernas sida och i samma sammanhang hade därvid nämnts
ärkebiskopens, biskop Ottes och Trotte Månssons svenner samt
friborna män i Nils Eskilssons följe.2 Härav har dragits slutsatsen, att
just samtliga deSsa varit uppstudsiga.3 Dock säges uttryckligen
endast om dessa trupper, att de sänts söderut för att belägra
Borgholms slott, och vi få vidare den preciserade upplysningen, att de
uppstudsiga tillhörde Renholth, d. v. s. stodo under R:s befäl.
Endast under förutsättning att man kan påvisa vilka som tillhörde
Renholths trupp blir det möjligt att uttala sig om de biskopliga
sven-nernas delaktighet i insubordinationen. Och i vilket fall som helst
är uppgiften alltför vag, för att man skulle kunna fatta den som ett
1 HSH XX, s. 39. — Detta erkännsamma vittnesbörd om prästernas
lojalitet och betydelse för folkopinionen må jämföras med fogden Jon Jönssons
meddelande, att han sommaren 1505 på prästmötet i Västerås erhållit
dalaprästernas löfte att stå på herr Svantes bästa (Sjödin, Arvid Siggessons
brevväxling, s. 192 f., 505).
2 BSH V, s. 80.
3 Carlsson, Hemming Gadh, s. 126.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
