Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1497—1507 - III. Kyrka och stat under Svante Nilssons riksföreståndareskap 1504—1512 - 5. 1505 års unionsmöte. Läget skärpes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON OCH DEN SVENSKA KYRKAN
IOI
klarade sig å sin sida ämna förbjuda sina och kyrkans landbor i
Erik Trolles län att lämna foder till honom.1
Då detta skrevs, hade Erik Trolle återigen lyckats få saken
avgjord till sin förmån, i det han i Arboga den 8 augusti utverkat
för-läningsbrev på det omstridda häradet (»i moth thet lyffthe, som hans
herredöme oss loffwode i prosthens stwffwo i Wexiö», skriver biskop
Ingemar bittert). Då biskop Ingemar i slutet av september erhöll
kunskap om att Erik Trolle erhållit förläningen, framförde han
klagomål häröver. Det resulterade i att herr Svante den g oktober
skriftligen upprepade sitt tidigare givna löfte och »med handh och mwn»
tillsade biskopens tjänare, att biskopen icke skulle bry sig om Erik
Trolles förläningsbrev utan behålla och försvara sin förläning, till
dess han fått bud till herr Svante. För säkerhets skull begagnade
sig biskop Ingemar också av kjortelvägen och vände sig till fru Mätta
med bön om hennes stöd.2
Riksföreståndarens vacklande politik vittnar om hur svårt han
hade att hålla kursen mellan de olika inflytanden, som kämpade
om honom. Det kan nämligen knappast betvivlas, att han även
givit herr Erik förläning på det härad, som biskop Ingemar redan en
gång erhållit; eljest skulle han ha förnekat det, vilket icke synes ha
varit fallet. Troligen var det också samma förhållande, då biskopen
första gången erhöll löfte på Kindevalls härad, att Erik Trolle
redan då kunde åberopa sig på något liknande löfte. Att det så
oundvikligen framkallades ett spänt förhållande mellan Erik Trolle och
biskop Ingemar hade sannolikt herr Svantes rådgivare ingenting emot.
Av mera vittgående politisk betydelse var emellertid den alli
starkare kyrkliga oppositionen mot Hemming Gadh. Såsom förut
konstaterats, förefanns redan från början inom Linköpings
domkapitel en stark opposition mot Gadh. Hans Brasks hemkomst i
september 1504 betydde, att oppositionen fick en ledare. Redan våren 1505
visade det sig också, att Gadh mötte ett effektivt motstånd från
domkapitlets sida, när han sökte tillämpa den omtvistade biskopliga
»ius spoliorum» efter den avlidne kaniken Johan Stäche.3
En två år gammal tvistefråga fick nu förnyad aktualitet. Den
ledde sitt ursprung till det lån av monsrianser, kalkar samt kontanta
1 BSH V, s. 110 f. 2 BSH V, s. 128 f.
3 Se härom Carlsson, Hemming Gadh, s. 130.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
