Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Nils Ahnlund-Simon Skoglund, Ladugårdslandet. Till Hedvig Eleonora kyrkas 200-årsminne (Fil. d:r Nils Staf)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 313 .
utformandet av församlingens historia under 1700- och 1800-talen
har Ahnlund också grupperat sitt rikhaltiga stoff omkring
kyrkoherdelängden. Resultatet har blivit en serie väl tecknade porträtt
och karaktäristiker; gammalt och nytt, känt och okänt ha här
fogats samman till en levande, konkret skildring. Wallberg och
hans efterträdare Johan Holm Olofsson äro i sina gärningar framför
allt förknippade med kyrkobygget. Mikael Hermonius framstår som
den myndige prelaten, och hans ämbetstid karaktäriseras av
Ahnlund såsom präglad av både omsikt och förmåga att hitta utvägar.
Han kom emellertid blott att verka några få år på ladugårdslandet
för att sedan flytta över till Maria. Från hans ämbetstid där är
bl. a. att anteckna, att han gjorde en anmälan mot de s. k.
grå-koltarnas mystisk-apokalyptiska sammanslutning, till vilken även den
kände radikale pietisten Sven Rosén hörde.
Skildringen av Johan Göstaf Hallman och Anders Carl Rutström
hör otvivelaktigt till de mest fängslande kapitlen i Ahnlunds
framställning. Hallmans verksamhet såsom författare på det historiska
och litterära området har uppmärksammats av tidigare forskare men
har också i denna minnesskrift utförligt behandlats och värdesatts.
Vad som här främst bör framhävas av hans ämbetsgärning är
måhända hans utomordentligt starka intresse för fattigvården. Hans
år 1745 utgivna skrift Betänkande om fattighusinrättningen innehåller,
som Ahnlund särskilt betonar, icke bara en samhällsteckning utan
också ett program. I skriften framförde han bl. a. förslag om
positiva åtgärder till fattigdomens lindrande såsom praktisk
ungdomsundervisning, barnhus, sjukhus och fattighus. Han syftade också till
en centralisering av fattigvårdsförvaltningen i Stockholm; strävandena
i denna riktning skulle emellertid först långt senare krönas med
framgång. Till sin natur var Hallman konciliant och fridsälskande, och
hans ämbetstid i församlingen präglades synbarligen av lugn och
samarbete. leke minst framträdde detta drag i hans förhållande till
komministern, den originelle och stridbare Peter Murbeck.
Både åt honom och hans ryktbare antagonist, den redan nämnde
Anders Carl Rutström, har den historiska forskningen ägnat mycken
uppmärksamhet. I dessa möter man också representanter för tvenne
i tiden kraftigt verksamma religiösa riktningar — den pietistiska
väckelsen och herrnhutismen i dess outrerat svärmiska form. Om
Rutström i ali synnerhet ha omdömena gått starkt i sär. Det
paradoxala, det bristfulla, det karaktärslösa och det partigängaraktiga
hos honom kan man väl knappast undgå att lägga märke till.
Wijkmark (»Anders Karl Rutström» i Kyrkohistoriska fragment)
uttalar också, att han icke väcker sympati och att han i
rättegångsprotokollen framträder som den knipsluge advokaten. Ahnlund
döljer icke Rutströms uppenbart svaga sidor men framhåller också
många betydande drag hos honom. Inom församlingen var hans
ställning på det hela taget stark, vilket bl. a. kom till uttryck, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
