Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1507—1512 - 6. Segebergsfördragets återverkan på svensk politik. Händelserna intill Köpenhamnskonventionen (april 1508)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON OCH DEN SVENSKA KYRKAN
II
ha ägt rum från rådets sida. Men inför den efter herr Svantes
skrivelse mer högljudda folkopinionen ha herrarna föranletts att
offentligen deklarera sin fosterländskhet och försvarsvänlighet.
Vid herredagen behandlades ett klagomål från biskop Otte
Svinhuvud, som för hans del åtminstone delvis förklarar den rådande
misstämningen gentemot riksföreståndaren, respektive
bergsmännen. Det gällde ett gammalt privilegium för Västeråsbiskoparna att
få åtnjuta tionde från bergshanteringen inom biskopsdömet och att
få bruka någon gruvlott i dess gruvor. Redan under biskop Olafs
tid, förmodligen under de kritiska åren på 1490-talet, hade
emellertid biskopen blivit berövad dessa rättigheter och hade sedan dess
icke kunnat återfå dem. Biskop Otte förelade nu sina
privilegiebrev för det församlade rådet, vilket fann rättsanspråken grundade
och stadfäste privilegierna, under straffhot för dem som icke rättade
sig därefter. Rådsbrevet härom har utfärdats även i
riksföreståndarens namn, oaktat han icke var närvarande, men det är obekant,
huruvida han sedan också verkligen rättat sig efter rådsbeslutet.1
Det var under rådande omständigheter högst nödvändigt, att
herr Svante och de uppsvenska herrarna skulle få komma till tals
med varandra. Kort före jul kom också ett sådant
sammanträffande till stånd i Enköping. Därvid, säger biskop Matts, voro
»Erche-biscopen och wij flere aandlige» församlade.2 Ett huvudärende var
frågan om truppsändningar till Kalmarfronten. Biskoparna lovade
att sända sina svenner och även de världsliga frälsemännen
utlovade för sin del det mesta de kunde åstadkomma.3 Det dröjde också
blott några få veckor, innan herr Svante fick anledning att
fröjdas över deras »goda vapen och sköna hästar». Dock fick han lova
de andliga, att deras svenner icke skulle behöva komma i beröring
med den bannlyste doktor Hemming, så att de icke bleve
nedsmittade (bannlysningen mot herr Svante ha de svenska kyrkomännen
däremot ej bekymrat sig om). Då biskop Matts sände iväg sina
svenner, var han angelägen att påminna om det givna löftet: »at i
icke thet aff them begære, at the skule honom (Gadh) wmganga
eller eptherfölgia. Gudh forbiwde thet skedde, tha bliffuee wij besmyt-
1 Perg. orig. i RA, Sthlm 1507 12/ii. DD I, s. 204 f. efter Örnhjelm,
Kyrko-och klosterbrev IV, s. 1495, i RA.
2 BSH V, s. 238. [Herr Svante] till Åke Hansson, pp. utkast i RA,
Sturearkivet nr 50.
3 BSH V, s. 240 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
