Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1507—1512 - 7. Från Köpenhamnskonventionen (april 1508) till brytningen mellan Danmark och Lübeck (sommaren 1509)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lo
GÖSTA KELLERMAN
Det är naturligt, att ärkebiskop Jakob såsom råds- och
fredspartiets främste man och biskop Matts’ förman icke kunde undgå
att blanda sig i konflikten. Före jul har han skrivit ett numera
förlorat brev till herr Svante i saken och på dennes svar har han
nyårsdagen 1509 riktat ytterligare en skrivelse till riksföreståndaren.1
Denna ärkebiskopens hänvändelse har av Sjödin karakteriserats på
följande vis: »Även ärkebiskopen stödde biskop Matts’ anspråk.
Hans allmänna strävan gick ut på ökning av prelaternas län, och
Strängnäsbiskopen var numera liksom biskop Otto ivrig anhängare
av Jakob Ulfssons fredspolitik.»2 Karakteristiken kan väl på det
hela taget vara riktig men torde behöva några beriktigande
modifikationer. Den är en inläst och på vedertagna schabloner byggd
tolkning. De grundmotiv brevet bygger på äro andra, nämligen
rätts-och fridsmotiven. Jakob Ulvsson framhåller, att riksföreståndaren
och rådet givit biskop Matts hans förläning och att han hade full
rätt till den. Det andra huvudargumentet är uppmaningen att
undvika tvist mellan medbröderna i rådet. Jakob Ulvsson tar fasta på
herr Svantes löfte att i detta som i andra ärenden följa rådets mening
samt att visa biskop Matts broderskap och vänskap. Hade
riksföreståndaren blott vetat ordalydelsen av de förläningsbrev på Rekarna,
som biskop Matts innehade såväl från herr Svante själv som från
rådet, så hade säkerligen icke tvisten uppkommit, »ty wii wethe, at i
wele swa wæl hölle thet ene breff widh makt som thet andre». Herr
Svante borde ej tvivla på att även biskop Matts vore villig till
vänskap, ehuru han efter vad ärkebiskopen förnummit menade det
vara en kränkning att behöva avstå från det som han erhållit brev
och besegling på. Jakob Ulvsson vände sig även mot
ryktessmide-riet. De beskyllningar mot biskop Matts, som framförts till herr
Svante, likaväl som motsvarande beskyllningar mot denne, som
tilläventyrs kunde ha delgivits Matts Gregersson, måste vara utan grund
(»huilchet ekke kan finnes i sanning»). Under de rådande politiska
förhållandena vore det ödesdigert, om en tvist skulle uppkomma i
riket, särskilt mellan medbröderna i riksrådet.3 Ärkebiskop Jakob
uppmanade därför herr Svante att tillskriva såväl biskop Matts som
1 BSH V, s. 337.
2 Sjödin, a. a., s. 537.
3 »Tliet wore ekke got, at nager twiist skulle begynnes, som nw tilstar i
riget, the ære badhe eders oc ware medbrödre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
