Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1507—1512 - 8. Omsvängning i det politiska läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lo
GÖSTA KELLERMAN
Samtidigt upplyste han, att tre av biskoparna dock voro av annan
mening (»twydrachtych») och —■ vilket är mer förvånande — att
dalaallmogen med flera höll med biskoparna. Det var så hårda tider,
att man mångenstädes i landet nödgades äta barkbröd. Bönderna
sades därför alla önska fred. Herr Svante hade rentav blivit utkörd
ur Dalarne och var nu glad att vara tillbaka i Västerås igen. — Om
värdet av denna rapport avger Carlsson det omdömet, att Bengt
Svenske förefaller att ha varit väl underrättad, med undantag
möjligen för uppgiften om herr Svantes dåliga mottagande i Dalarne.1
Även denna uppgift är dock ej så alldeles otrolig, fastän det dåliga
mottagandet nog i så fall har berott på andra orsaker.2 Och
beträffande allmogens inställning till frågan: krig eller fred? får man
sannolikt taga för givet, att meningarna brutit sig skarpt mot
varandra. De varandra korsande motiven torde ha varit följande:
i) fredsmotivet, d. v. s. önskan att slippa härjningar och dyrtid och
att fritt få införa salt och humle (för bergslagsbygden var dessutom
järnexporten ett viktigt intresse); 2) skattemotivet, d. v. s. motviljan
mot alla extra pålagor, i den aktuella situationen troligen parad med
fruktan för att likviden till kung Hans ytterst skulle gå ut över
gemene man; 3) rättsmotivet, d. v. s. önskan att få åtnjuta lag och
rätt (främmande herravälde innebure risk för förtryck och främmande
rättsnormer).
De tre biskopar, som uppgivas ha motsatt sig
Västerås-konfederationen, kunna knappast ha varit några andra än de tre
mälarbisko-parna. Saken har säkerligen icke kunnat hemlighållas. Om ej på annat
vis torde ärkebiskop Jakob ha fått reda på förbundets ingående
genom den lösmynte Sten Kristiernsson, som synes ha uppträtt
storordigt mot ärkebiskopen. Att herr Svante dementerade, torde,
såsom Carlsson framhåller, ej ha fört »den sluge prelaten» bakom
ljuset.3 — Mellan biskop Otte och Gadh ägde ett möte rum under den
senares vistelse i Västerås, varvid Gadh säger sig ha i
riksföreståndarens närvaro givit biskopen ett svar, som ansågs så anmärkningsvärt,
att det inrapporterades till ärkebiskopen (väl av biskop Otte).4
1 Hemming Gadh, s. 217.
2 Herr Svante till Arvid Siggesson och allmogen i Mora, odat. pp. koncept
i RA, Sturearkivet nr 99 (Sjödin, a. a., s. 96 f.).
3 Hemming Gadh, s. 216.
4 ». . . och wiste han (= ärkebiskopen) nw the ordh, jach swarade biskop
Otte sisth i idher nærware» (BSH V, s. 395).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
