Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Kellerman, Jakob Ulvsson och den svenska kyrkan. Kyrka och stat åren 1507—1512 - 8. Omsvängning i det politiska läget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ULVSSON OCH DEN SVENSKA KYRKAN
II
straffåtgärd (»noget argt») samt erinrade om att biskopen år 1510
under herr Svantes frånvaro sänt ett sändebud till Stockholm men
att denne förvägrats att uppsöka ärkebiskop Jakob, såsom han
ämnat — ett belysande vittnesbörd om de tillspetsade förhållandena.
Biskopen av Ösel skulle, menade Jakob Ulvsson, vara villig att
tio-falt ersätta det som hade tagits, försåvitt beskyllningen befunnes
vara sann. Dessutom borde det betänkas, att riket ändå hade
tillräckligt många fiender.
Enligt en icke osannolik förmodan har vid samma tid ett
biskopsmöte hållits på Arnön.1 Det allvarliga läget torde ha
nödvändiggjort en konferens mellan kyrkans ledare. Kanske har man redan
här enats om det steg, som senare togs på rådsmötet i Stockholm.
Samme sagesman, som omnämner biskoparnas möte,
underlagmannen Staffan Henriksson, vilken f. ö. sedan gammalt hade ett horn
i sidan till ärkebiskop Jakob2, inrapporterar även, att denne gav
sitt skydd åt mördare, som å häradsting dömts för edsöresbrott.
Förmodligen har det gällt en vädjan under rådets dom, men de
närmare omständigheterna äro icke kända.
Försommarmötet 1511 i Stockholm framställde krav på Svante
Nilssons tillbakaträdande. Källan för beslutet härom äro de i Svante
Nilssons registratur inhäftade, av Strängnäsbiskopens kansler skrivna
originalhandlingarna.3 De närvarande kyrkomännen voro
ärkebiskop Jakob, biskoparna Matts och Otte, domprosten Kristofer
i Uppsala och ärkedjäknen Örjan Nilsson i Strängnäs. Av dessa ha
dock endast de tre biskoparna, jämte femton världsliga stormän,
ställt sig bakom beslutet. Att de två underordnade prelaterna skulle
ha haft en avvikande mening är emellertid givetvis därmed icke sagt,
icke heller troligt.
Huvudorsaken var uppenbarligen att så bereda möjlighet till
en uppgörelse med Danmark. Så länge herr Svante ensam styrde,
skulle det ej kunna bli någon fred, säges det. Att rådet först nu
kunnat inskrida på allvar, torde ha berott på att man nu efter de
senaste danska härjningarna stöddes av en utbredd folkopinion
mot fortsatt krig, särskilt i de sydliga landskapen. Även hade det
väl först så småningom klarnat, att Svante Nilsson hade övergivit
1 Sjödin, Arvid Siggessons brevväxling, s. 551, not 1.
2 Se KÅ 1938, s. 101.
3 HSH XX, s. 251—262. Sjödin, a. a., s. 551, not 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
