Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Hilding Pleijel, Das Kirchenproblem der Brüdergemeine in Schweden (Lektor Nils Jacobsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
din i ett brev år 1775 till svensken Jonathan Briant, föreståndare för
den nyssnämnda danska kolonien. Men ledningen i Tyskland var passiv
och fick f. ö. nekande svar av den allt avgörande lotten vid
lottkast-ning i ärendet.
Tack vare bergsrådet Erland Fredrik Hjärne och hans maka
Christina Charlotta Rudbeck samt ordensbiskopen frih. Taube fick
emellertid »brödrasocieteten» i Stockholm, trots konventikelplakatet, den 12
sept. 1783 tillåtelse att bygga en egen lokal. År 1785 fick »societeten»
i Göteborg genom biskop Johan Wingård, en varm vän till
brödraför-samlingen, en liknande tillåtelse, och köpmannen Sven Linhult
bekostade byggandet av en »sal» för dess möten.
Uppmuntrad av dessa stora framgångar beslöt nu direktionen i
Herrnhut, som vid denna tid stod under ledning av den gamle ärevördige
A. G. Spangenberg, att söka utverka en »generalkoncession» i Sverige,
vari bröderna skulle erkännas »pro evangelicis, die sich zur
Augsburgischen Confession halten». Deras präster skulle fullt likställas med
de svenska prästerna, likaså deras ämbetsförrättningar, då ju
brödra-kyrkan även var en biskopskyrka. De skulle stå under ledning av en
egen svensk direktion, som skulle lyda direkt under konungen och rådet.
De skulle även få slå sig ned i landet och upprätta en brödrakoloni
liksom i Danmark och på andra orter. Som lämplig plats härför
föreslog biskop Wingård Sahlgrenska och Alströmska tomten i Göteborg,
vilken stad av flera orsaker ansågs ha ett gynnsamt låge. Efter många
lottningar sändes en svensk v. n. Ulrik Roslin, verksam i Ebersdorf,
på våren 1786 som »agent» till Stockholm, försedd med en utförlig
instruktion. Han blev vänligt mottagen av konungens gunstling Elis
Schöderheim, kanslipresidenten greve J. G. Oxenstierna och konungen
själv men fick till svar, att prästerskapet aldrig skulle gå med på att
brödrakyrkan befriades från domkapitlens uppsikt, varför denna punkt
måste mildras. Den nye ärkebiskopen Uno von Troil avrådde konungen
att taga emot bröderna i landet, men de båda mäktiga statssekreterarne
Schröderheim och Ruuth, som sågo saken från ekonomiska och
industriella synpunkter, gåvo Roslin gott hopp. Ruuth föreslog Vadstena
kloster eller Ombergs kronopark som lämplig plats för en brödrakoloni.
Roslin reste då till Omberg och fann platsen lämplig. Men direktionen
i Herrnhut var ej nöjd med en koloni blott utan ville genom en
»generalkoncession» få tillträde till landet såsom ett självständigt kyrkosamfund.
Det stigande missnöjet med konungens slösaktiga liv och hans
beryktade pastoratshandel framkallade en stark opposition vid 1786 års
riksdag och tvingade honom att ändra kyrkopolitik. Han tog nu lektor
(sedermera biskop) Carl Gustaf Nordin till sin rådgivare, och konungen
vågade nu ej företaga något på egen hand mot den mäktige »riksprosten»
Nordins vilja.
Denna stora förändring blev ödesdiger för brödraförsamlingens
strävanden. För Nordin var enheten i religionen huvudsaken. I sin
»tänke-skrift» den 12 april 1788 erkänner han visserligen brödraförsamlingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
