Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Hahr och N. J. Söderberg (†), Uppsala domkyrka under 1700-talets första hälft - III. Åren 1737—1750 - 9. Hårlemans tornhuvar på Uppsala domkyrka. Deras tillkomst, stilursprung och betydelse som förebilder. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR UPPSALA DOMKYRKAS HISTORIA
IO3
skriva efter slottmurmästaren Olof Fristedt och rådgöra med honom
om tornens uppbyggande, men därav blev ingenting. Sommaren
1740 är emellertid en rusthållare Johan Zellstedt (i protokollen i
regel kallad inspektor) på domkapitlets uppdrag sysselsatt med att
reparera södra torntaket med »timklocktornet, som överst står».
Det slutar emellertid med, att man önskar, att han skall uppföra en
alldeles ny tornhuv. Zellstedt är ej vidare hågad, men »skulle han
detta arbete sig företaga», heter det i protokollet för den 23 juli, »så
kunde det icke ske under 1 dukat om dagen». Saken uppgjordes så,
att han åtog sig timklocktornets och huvens byggnad för en
dagspenning av 18 daler km. Så långt ville konsistoriet sträcka sig, då
det »eljest ej har någon utväg att få denna oundgängliga byggnad
besörgd». Det är därför oriktigt, då den för sina Uppsalaforskningar
kände C. M. Kjellberg och efter honom Åke Stavenow uppger, att
rusthållaren »på eget bevåg» uppförde, »ett åttkantigt spetstorn av
trä».6 Han var verkligen i hög grad anmodad. Olyckan ville
emellertid, att trätornet togs av stormen natten till den 1 december. I sin
Upplandsbeskrivning berättar Lars Salvius mera dramatiskt härom:
»Resningen till urverket var redan uppdragen–-då en stark
storm kastade ned både resning och ställning den 30 november 1740,
så att stockarne föllo över kyrkan och slogo hål på kyrkvalvet.»7
Redan den 2 december sammankallade ärkebiskopen — det var
Jöns Steuchius — konsistoriet, varvid domkyrkans syssloman Zelling
fick närmare redogöra för tilldragelsen. Zellstedt, som inkallats,
bedyrade, att han »gjort sig ali möjlig flit med denna byggnad».
Utom stormvädret var naturligtvis orsaken den, att rusthållaren
eller inspektören var föga kompetent för uppgiften. En god del av
skulden låg hos sysslomannen, som varmt rekommenderat honom,
och hos domkapitlet, som ej hade prövat hans skicklighet. Zellstedt
blev i varje fall syndabocken. Något annat var väl icke att
vänta.
Syneförrättning hölls den 30 december, i vilken deltog
slottsbyggmästaren Petter Gerdes från Stockholm, kopparslagaren Anders
Brinck och en murmästare. Domkapitlet stämde den olycklige
byggmästaren inför Mindre akademiska konsistoriet, som den tiden hade
domsrätt i vissa ecklesiastiska mål. Ärendet utvecklades till en
vidlyftig process, dels i Uppsala, dels vid Hovrätten i Stockholm.
Skadeståndskravet på Zellstedt, som å sin sida hade stämt domkyrkan, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
