Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Granskningar och anmälningar - Carl-Martin Edsman, Le Baptème de feu (Docent Gösta Lindeskog)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
granskningar och anmälningar
Följaktligen handlar den senare delen av Edsmans undersökning om
eldsdopet i kulten. Det material, som förf. här framdragit, visar mer än
det förut nyttjade, i vilka bisarra och egendomliga associationsbanor
föreställningar från vitt skilda håll knutits samman. Vid dopet visar
sig eld. Bönen är som ett band av eld mellan himmel och jord (s. 154.
Hör denna föreställning nödvändigt samman med eldsdopet?). Stort
utrymme ägnar förf. åt den märkvärdiga föreställningen om eldspelaren,
atöXog TCupÖg, som skapar samband mellan himmel och jord. Kristus
är en sådan eldspelare. Men även en munk eller pneumatiker kan också
bli det. På egendomliga vägar associeras föreställningen axöXo? 7C’jpåg
med dopet, varvid kanske dock förf. ägnar väl mycken reverens för det
påstådda sammanhanget mellan , Vi S stiga ned (dopterm) och {>0 vi s.
kolonn (s. 172). Det är nog skilda stammar. Det är givet, att dessa
kultiska spekulationer framför allt omhuldats av allsköns mystiska
riktningar och att de utomkristna elementen här äro särskilt framträdande:
magi, alkemi och gnosis. Genom en speciell xéyyt] ■freta eller Espà
framkallades faktiskt eldsfenomen vid dopet. Att vidare Jesu dop i
Jordan varit särskilt föremål för spekulationer inom kulten, säger sig
självt: hans dop är prototypen för det kultiska eldsdopet.
Avslutningsvis behandlar förf. en föreställning med djupa religionshistoriska
rötter: pärlan såsom symbol för föreningen av de två elementen, elden och
vattnet, i Kristi dop och det kristna dopet.
Till författarens framställning om eldsdopet i kulten är att tillfoga
vad Firmicus Maternus skriver om eldsvattnet, aqua ignita. I hans
liber de errore profanarum religionum (ed. Halm), kap. 2, s. 77, r. 10
heter det: »Alia est aqua qua renovati homines renascuntur . . . Illam
(sc. aquam) quam despicis ignitam venerandi spiritus maiestate
decora-tur, ut ex ipsa per veteres conscientiae cicatrices credentibus hominibus
salutaris sanitas irrigetur.» Den hedniske Isis-dyrkaren var stolt över
det heliga vattnet i sin liturgi och sökte nedsätta det kristna dopet,
men den kristne apologeten uppvisar det kristna dopvattnets
utomordentliga kraft och betydelse: det är ett andens eldsvatten. Ännu
ett textställe må anföras. Anastasius Sinaita, In Hexaemeron, lib. 9
(P. G. 89, 1002) heter det: »Quamobrem Christus quoque post mortem
punctus in uno latere, tamquam ex scaturigine emisit sanguinem et
aquam; hoc est mysterium et regenerationem Ecclesiae per ignem et
aquam (med anspelning på Matt. 3:11). Dopet i kyrkan är tydligen
per ignem et aquam. Dopvattnet innehåller andens eld. Anden har stigit
ned och befruktat vattnet med sin eld. Jag menar, att dessa ställen, där
det talas om eldsvattnet, äro ett utomordentligt intressant exempel på
de eskatologiska och kultiska föreställningarnas samgående: det
eskato-logiska elementet eld förenas med det jordiska vatten i det kristna dopet.
Ännu en synpunkt må här framhållas. I viss mån är författarens
framställning av traditionshistorisk art. Det hade därför varit väl
motiverat, om förf. låtit det bibliska material, varpå denna tradition
ytterst går tillbaka, mera komma till sin rätt. Man gör denna reflexion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
