Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Granskningar och anmälningar - Toni Schmid, Birgitta och hennes uppenbarelser (Fil. mag. Bertil Dahlström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285 granskningar och anmälningar
särskild ilska. Hennes kult blev dock inte utrotad förrän under den
kalvinistiskt sinnade Karl IX, då de sista nunnorna lämnade Vadstena.
Vandalismen härjade därefter moderklostret. — Men »Birgitta var,
förblev och är fortfarande ett helgon för den troende katoliken. Hennes
festdag firas ännu. Mässor läsas till ära för henne.» (Schmid, s. 30.)
»Sine rectoribus homo stare non potest», är ett Birgittaord (IV, 91).
Dessa ledare äga ansvar för sina undersåtar och inför Gud. Deras uppgift
är att föra folket till Honom. Denna grundsyn utgör bakgrunden för
hennes hårda kritik av andliga och världsliga ledare, av samtida påvar,
biskopar och furstar.
»Den högre klerus har liksom ridderskap och adel utgjort Birgittas
naturliga umgängeskrets», skriver d:r Schmid (s. 47). »Så snart hon
kommer in på den, märkes en noggrann förtrogenhet med livsvillkoren
och levnadsförhållandena. Föreskrifterna bli precisa, enskildheterna
markanta. Endast vår brist på kännedom om dåtidens personhistoria hindrar
oss att utpeka alla dem hon utpekat och nämna dem vid namn.»
Med en vacker liknelse säger Birgitta på ett ställe (I, 23 decl.) om
en biskop, att denne bör vara den verklige gode herden »med blomster
på armen». När en sådan biskop dör, skola änglarna ila honom till
mötes .(VII, 12, 29). En biskop, som eftersträvar världslig ära och
åstundar andra ämbeten, är däremot inför Kristus liksom ett svin iklätt
biskopsskrud (III, 2—4), säger hon på sitt drastiska sätt rakt på sak.
Av intresse är i detta sammanhang den omtolkning d:r Schmid gjort
av III, 4 om en ond biskop och en god kanik, av vilka den senare
förkroppsligar biskopsidealet. I denne har man trott sig igenkänna
Birgittas förste biktfader magister Matthias († trol. 1350), samt identifierat
den förre med Peter Tyrgilsson, biskop i Linköping (1342) och
ärkebiskop i Uppsala (1351, † 1366). D:r Schmid underkänner på goda skäl
denna kombination och stannar i stället vid en annan sannolikare
möjlighet (s. 49 ff.). Bakgrunden är i stället förhållandena i Växjö stift,
vars biskop Bo år 1339 blev belagd med suspension och interdikt samt
år 1341 underkastades ett offentligt förhör, då han anklagats för simoni
och otukt. Denna gång blev biskop Bo frikänd och blott ålagd kanonisk
purgation. Kaniken bör enligt denna tolkning ha varit en i detta
sammanhang namngiven kanik i Växjö magister Nicolaus Thoriri, som i
överensstämmelse med Birgittas uppenbarelse synes ha dött ungefär
samtidigt med biskop Bo eller år 1343.
Mitt inne i svensk rikshistoria äro vi i VIII, 49, där Sveriges härskare
i fyra släktled (»quadruplex generatio») beskrivas. Olika tolkningar av
det latinska »generatio» äro möjliga och diskuteras av författarinnan.
På fornsvenska är uttrycket återgivet med »fyra handa konunga släkt».
Fråga är kanske om personer, »konungaavkomlingar», då Magnus
Ladulås bör vara första »generatio», Birger Magnusson († 1321) andra, endera
Magnus Birgersson (avrättad 1320) eller Erik Magnusson († 1359, enligt
Vadstenatraditionen förgiftad) tredje samt Magnus Eriksson († 1374)
fjärde »generatio». Såsom Knut B. Westman förut i KÅ 1912, Medd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
