Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Granskningar och anmälningar - Toni Schmid, Birgitta och hennes uppenbarelser (Fil. mag. Bertil Dahlström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
granskningar och anmälningar
ägnat åt Birgittas personliga gudsförhållande i den mån källorna tillåta
en uppfattning därom. I samband därmed står en rätt kunskap om
Birgittas mångomtalade revelationer. Författarinnan påpekar
samlingens stilistiskt sett mycket olikartade texter. Hon diskuterar sedan
författarfrågan och frågan om de tvenne uppteckningar av
Birgittauppenbarelser, som bruka kallas Birgittaautografen (= A- och
B-auto-grafen). Enligt en påteckning från 1400-talet på den ena (A) är denna
skriven av Birgittas hand. Det andra stycket (B) är den redan omtalade
s. k. upprorsplanen och motsvarar helt eller delvis två uppenbarelser
(B i = VIII, 56, slutet; B 2 = Extr. 80). D:r Schmid kan som nämnt
presentera en förut okänd latinsk text, ett fragment från cirka 1400 och
innehållande bl. a. hela Extr. 80 (= B2). Denna text avviker från
standardupplagans men knyter nära an till den fornsvenska i
B-auto-grafen. Författarinnan tror, att denna »mycket väl» (s. 163) kan vara
en översättning av en latinsk version, motsvarande fragmentets. I en
bevisning, som belyser d:r Schmids slutledningsförmåga och skarpsinne
(s. 159 ff.), kommer författarinnan fram till att »autografen» bör vara
en avskrift av en översättning. Det latinska fragmentet, bevarat i en
avskrift i en kodex, exemplifierar en text, som kunnat tjänstgöra som
förlaga vid överflyttningen till svenska. Båda dessa avskrifter kunna
en gång ha tjänat som »flygblad» i den livliga propagandaverksamheten
mot Magnus Eriksson, den av Birgitta fördömde konungen, från
upprorspartiets sida på 1360-talet.
D:r Schmid talar om Birgittas samarbete med sina lärda medhjälpare
eller biktfäderna, som på ett lyckligt sätt kompletterat henne själv,
och åt vilka hon med god självkännedom uppdrog, vad hon inte ansåg
sig vuxen. Men hon, som omgestaltat sitt liv efter en enda stor idé och
under ett kvarts sekel intill sin död följer denna, kan inte ha varit »ett
vax, som intryckes i vilket sigill som helst», såsom d:r Schmid med en
god bild anmärker (s. 169 f.). Om revelationerna säger hon (s. 176):
»De äro icke en hop lösa svärmiska drömbilder. De utgöra icke ett
enbart maktpolitiskt program. I sin helhet torde de kunna förstås som
uttryck för en människas strävan, att ännu en gång från början förstå
denna vrånga värld och att vrida den rätt igen.»
Författarinnan söker till slut revelationernas svar på frågan om
Birgittas personliga gudsförhållande (s. 176 ff.). Hon tolkar begreppet om
sierskan som mystiker och påtalar beteckningen av Birgitta som
hysteriskt religiös i samband med brudmystiken. Gentemot denna senare
synpunkt invänder hon, att en terminologi av erotisk prägel saknas hos
Birgitta. Hennes brudmystik äger intet spår av romantik:
»Hon är här som alltid ganska nykter, saklig, praktisk och naturlig.
Var skulle hon också fått sina förträngda älskogs- och moderskomplex
ifrån, denna kvinna som varit gift trettio år och fött åtta barn?» (s. 182).
Förf. avvisar alltså bestämt de rätt osmakliga försök som gjorts att
låta Birgitta exemplifiera Sigmund Freuds psykoanalys. Hos henne har
i stället en mystisk förmåga, som nått fram till »mirakler», varit parad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
