Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Jerker Rosén, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—1275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONUNG VALDEMAr BIrGERSSONS FÄRD TILL PåVEN
77
i Erikskrönikan. Det är givetvis möjligt, att kombinationen
använts redan i den samtida agitationen, medan man icke vågat
tillgripa den i de officiella aktstyckena. Lika möjligt är emellertid,
att vi stå inför en senare förvanskning av traditionen, vilken är
ganska lätt förklarlig genom den politiska samhörigheten mellan
Jutta och Valdemar och genom de anklagelser, som bevisligen
riktades framförallt mot den sistnämnde.
Det är emellertid uppenbart, att brottet i och för sig och vilket
det än varit, betytt mindre än den omständigheten, att kyrkans
ledning tagit hand om aktionen mot konungen. Att så skett beror
icke på någon tillfällighet. Bakom det kyrkliga ingripandet ligger
allvarliga realpolitiska skäl.
Förhållandena vid den svenska ärkestolen hade under åren
närmast före 1274 varit förvirrade. Sedan ärkebiskop Laurentius
avlidit den 5 mars 1267, hade domprosten i Lund, Sacer, av påven
providerats till hans efterträdare i september samma år. Denne
avsade sig emellertid uppdraget1, och ärkestolen förblev vakant,
tills Gregorius X den 17 augusti 1274 utnämnde uppsalakapitlets
dittillsvarande ärkedjäkne, Folke Jonsson Ängel, till ärkebiskop.2
Brilioth har förmodat, att det är den lundensiske ärkebiskopen Jakob
Erlandssons bortgång 1274, som möjliggjort Folkes utnämning.
Jakob Erlandsson var den danske konungens oförsonlige fiende,
medan Erik Klipping var förbunden med de svenska hertigarna.
Härav skulle också följa, att ärkebiskop Jakob gått Valdemars
ärende för att hindra att Folke blev innehavare av det svenska
archie-episcopatet. Folkes utnämning 1274 skulle alltså stå i strid med
Valdemars intressen.3
Sistnämnda slutsats är otvivelaktigt riktig. Men man behöver
knappast gå omvägen till Jakob Erlandsson för att få
motsättningen mellan Valdemar och Folke belyst. Den långa sedisvakansen
i Uppsala efter ärkebiskop Laurentius’ död 1267 sammanfaller i
tiden på det hela taget med Valdemars allenaherradöme, och det
torde icke vara för djärvt att antaga, att denna sedisvakans
sammanhänger med Valdemars ställning till kyrkan.
Det är icke mycket vi veta om Valdemars kyrkopolitik före oro-
1 Bullarium nr 694, s. 573 f.
2 Bullarium nr 714, s. 590 f.
3 Brilioth, sist anf. arb., s. 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
