Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gösta Langenfelt, Biskop Thomas’ frihetsstrofer och medeltida skotsk frihetsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskop thomas* frihetsstrofer
ioI
en svenskhärd i England och troligen funnos kontakter mellan
det svenska klosterfolket och hemlandet. Härigenom kunna också
Nordens politiker ha fått höra om det engelska bondeupproret 1381,
som på officiellt högkyrkligt håll tillskrevs Wyclifs läror1, alltså en
parallell till (cabochernas och) husiternas rörelser, samt om andra
brittiska förhållanden.
De gamla förbindelserna mellan Linköpings och andra svenska
stift å ena sidan och Canterbury, Thomas à Beckets
martyrhelgedom, å den andra, vilka finnas belagda i Diplomatarium Suecanum,
samt de svenska uppkallelsenamnen Assedun, Kanteborg och Apertin
av de brittiska orterna Assandun, Canterbury och Aberdeen2 tala
också för grundliga svenska kontakter med engelskspråkiga länder.
Apertin är belagt första gången 1367 — det kan vara äldre, men
eljest är årtalet intressant i vårt sammanhang.
Men det är framför allt under vistelsen i Paris, som Thomas kan
ha fått höra om de skotska frihetskrigen. Domprosten Olof Larsson,
som 1432 blev väld till ärkebiskop i Uppsala och som var biskop
Thomas’ vän, hade ock studerat i Paris och där blivit baccalaureus
in decretis. Ehuru de olika svenska stiften hade särskilda härbärgen
i Paris (se härom H. Schück, Ur gamla papper VI), existerade för
nordeuropeerna blott en nation, Natio Anglica, och den inneslöt
engelsmän, skottar, irländare, svenskar, norrmän, danskar, ungrare,
böhmare, polacker och tyskar.3 Barbour hade själv studerat i
Oxford (1364 och 1375) och i Paris (1365 och 1368); han var en i den
skotska katolska kyrkan uppburen man, — när han dog, förordnade
han, att en årlig summa skulle utgå till katedralen i hans hemstad
Aberdeen, vilket skedde ännu 1479. Det var alltså väl sörjt för att
hålla hans minne levande bland skottar, som dessutom eldades av
hans »Brus».4 En hans efterföljare i litteraturen, skotten Andrew
1 Se G. Westin, Kyrkohistorisk Årsskrift 1937, s- IT4
2 Se Namn och Bygd 1917 (Langenfelt), 1914 (Lundberg), 1939 (E.
Noreen). Collijns undersökningar om äldre religiösa handskrifter och tryck
ha övertygande och förbluffande visat de medeltida anglo-svenska
förbindelserna på kyrkligt och kulturellt område, ytterligare bekräftade av svenska
biblioteksuppgifter om »monga Engelska Tijdegierdhzböker», t. ex. »duo
legendaria anglica antiqua» i Trefaldighetskyrkans (Uppsala) bokbestånd 1519.
3 T. ex. år 1333: »Item sub eodem magistro Johanne determinavit Dns
Hermannus de Getlandia (— Gotland), cuius bursa iiij solidi.»
4 Lärdomsskolan i Aberdeen, the Sang Scule, i verksamhet redan på 1370-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
