Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hans Cnattingius, Om fromhetslivet i Linköpings stift under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
HANS CNATTINGIUS
över Longs framsteg. Till Hörbergs frågor ställde sig kapitlet
mycket förstående. Eftersom Long åstundade nattvarden för att styrka
sin tro, »så bör man honom såsom en swag broder vptaga, och
förfordra honom på sin omwendelses wäg». Han kunde därför få
mottaga nattvarden på det sätt han själv önskade, antingen enskilt
eller i andras närvaro, och blott efter ett allmänt löfte att lämna
sina villoläror, när han genom Guds nåd blivit därom närmare
upplyst. Härvidlag skulle vid val av präst full frihet lämnas honom.
En sådan beredvillighet att slå av på kyrkliga principer för att
på allt sätt jämna vägen tillbaka till kyrkan för en gammal f. d.
fänrik kan synas oss som en självklarhet men var under
ifrågavarande epok något ganska ovanligt och visar en för den tiden
anmärkningsvärd vidsynthet. Utan tvivel hänföra vi med rätta
det milda handlag vi här iakttaga till Erie Benzelius. En av de tre
dispenserna torde tarva någon kommentar. Att tillåta kommunion
i stillhet för en enda person i en kyrka innebär gärna för en senare
tid, för vilken något dylikt är alldeles okänt, något rent
utomordentligt. På 1700-talet förekom det emellertid här och var och
särskilt i städerna, att i synnerhet adliga personer tillätos begå
nattvarden för sig i sakristian.1 Detta ogillades visserligen mycket
bestämt av kyrkoledningen. Senast hade Linköpings domkapitel
1729 vid prästmötet och i cirkulär kraftigt påtalat dylika
anordningar såsom varande olämpliga, ja, olagliga.2 Endast i fall av
sjukdom finge nattvarden meddelas utom församlingens gemenskap,
såsom kyrkolagen föreskrev. I fallet Long tillät sig således
domkapitlet att dispensera från kyrkolagen.
Dessa visa åtgärder buro god frukt, och i januari 1734 kunde
prosten Hörberg bringa domkapitlet det efterlängtade budskapet,
att Long sistlidne nyårsdag begått nattvarden offentligt i
krigs-manshuskyrkan.3 Men denna sinnesändring skulle icke bli
bestående. Det dröjer nära två år, innan vi nästa gång höra av Long.
Det är i december 1735. Frosterus måste nu meddela domkapitlet,
1 Westling, a. a., s. 202.
2 Acta Synodalia anno 1729. Cirkulär till Linköpings stifts prästerskap.
Andreas Rhyzelius bekämpade detta missförhållande ännu 1748 vid Visitation
av Tyska församlingen i Norrköping. Se relationen därom i E III a n:o 60.
3 Brev i original i E IV n:o 277. Domkap. underrättade Göta hovrätt
därom. Kopieboken B I n:o 34, s. 33 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
