Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hans Cnattingius, Om fromhetslivet i Linköpings stift under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
162
HANS CNATTINGIUS
senare fram till 1815. Under det förra skedet uppträder
herrnhutismen endast i form av enstaka fall, som ivrigt bekämpas av biskop
och domkapitel. Källmaterialet är här av samma beskaffenhet som
under kontroverserna kring radikalpietismen.
Enligt källornas vittnesbörd skulle den ovannämnde
domkyrkoadjunkten Laurén inleda den herrnhutiska linjen på stiftet.
Såtillvida förefinnes en anknytning från detta fall till det därefter närmast
aktuella i Västervik, som kyrkoherde Olof Grentzelius därstädes
var den, på vilkens förord Laurén 1746 förordnades vid domkyrkan
i Linköping. Den senaste framställningen av dessa tilldragelser i
Västervik 1747 och 1748 tarvar i flera avseenden en fördjupning.1
Detta gäller främst Grentzelius’ ställningstagande. Denne blev 1745
föremål för liknande klagomål som adjunkten Törnmark i Åsbo. I
en predikan, säkerligen i Linköpings domkyrka, hade han farit ut
mycket hårt mot gymnasieungdomen och kallat den djävlar o. d.2
Episoden visar, att Grentzelius icke stod främmande för en sträng
lag- och domsförkunnelse.
Brev från Grentzelius till domprosten Filenius, under vilken
han tjänstgjort som domkyrkoadjunkt såsom ovan redan nämnts,
klargöra ganska väl hans ståndpunkt. Grentzelius tillbakavisade i
dessa de anklagelser, som våren 1748 riktades mot honom för att ha
beskyddat de för villfarelser misstänkta, prästmannen Alexander
Holmquist och studenten Jonas Björkmark. Han hade talat med
Björkmark på samma sätt som med Almquist i Linköping och
uträttat så mycket, att denne både besökte gudstjänsten och brukade
nattvarden. I fortsättningen gav Grentzelius den upplysningen, att
han i sitt umgänge »sökt imitera Sal. Hr ArchieBisk. . . . Erie
Benzelius, som han umgicks med mig, tå han ock wän mig til then
sanning som han sielf ägde, och jag ännu fägnar mig af och skal, D. g.,
blifwa ständig uti til min död. Thet skedde i kärlekenom och
saktmod i rent och kraftigt upsåt, at med sanning segra och winna ära
åth Gud och then korsfäste Frälsaren.»3
Vi ämna icke fästa oss vid det i och för sig vackra och
anmärkningsvärda betyget åt Benzelius utan vid den antydda krisen i
Grentzelius’ liv, vilken infallit före 1743, alltså även före hans tid
1 Rodén, a. a., s. 60—65.
2 Westling, a. a., s. 184 f.
3 Brev dat. 18/5 1748. I original i H 54: 2 n:o 56. LiSB.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
