Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Georg Landberg, Carl Gustaf Hammarskjölds brev från kyrkomötet 1868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. HAMMARSKJÖLDS BREV FRÅN KYRKOMÖTET 1868 ig I
öfverläggningen blifvit offentlig, har Bring framställt den mening,
Erkebiskopen gillat eller yttrat; hvarpå Erkebiskopen förklarat sig
»acce-dera till den af Biskop Bring yttrade åsigt.» Hemma hos Erkebiskopen
lär han varit en sådan jaherre till allt hvad Erkebiskopen sagt, att det
väckt betjentens uppmärksamhet och förvåning. Men hans ädla. sätt,
hans varma och klara framställning, hans fyndighet att hitta på
argu-menter hafva gjort honom till ett dråpeligt verktyg till att inverka på
kyrkomötesmedlemmarne. En utmärkt Sekundant åt Bring har varit
Sundberg, kanske ännu redigare, talande enkelt och mycket, alltid på
sak. Äfven han har gerna huggit på Beckman, »den värderade», »den
käre vännen härbredvid», såsom han brukade benämnas. Skilnaden i
behandlingssätt bestod deruti, att under det Bring kunde tala upp
sig till en viss skärpa mot Beckmans åsigter, hånade han dem ej ofta;
hvaremot Sundberg gerna använde en halft blottad, kall försmädlighet
mot »den värderade vännen». Den tredje triumvirn såsom ledare af den
presterliga majoriteten mot Beckman och pietisterne var Rundgren.1
Ju längre jag hörde den mannen, ju mera öfverfölls jag af en rysning.
Han slår ofta bom i sak, men hans ofantliga redighet, hans högtidligt
långsamma framställningssätt samt rösten, som ofta låter, som komme
den ur en graf, skaffade honom en tystnad i församlingen, mera än kanske
någon annan. När han talade, kände man likasom något jernhårdt;
men hvarje slag af den hammaren brukade träffa en motståndare.
Rundgren var mest oböjlig af de tre, mest fiendtlig mot varje nyhet.
Äfven han använde gerna det kalla hånet, specielt mot Beckman,
hvilken tycktes vara ett föremål för Rundgrens synnerliga motvilja. Dessa
tre tycktes vara de inflytelserikaste presterna. Till dem slöto sig den
ärlige, men inskränkte och genom lärdomsprål långtrådige Warholm2,
den gamle välmenande Sandberg3, som var så konservativ, att han
ofta gick längre än de tre, m. fi. — Om gubben Sandberg gjorde det
mig ofta ondt. Han ville tydligen så väl; men han var allt för mycket
efter sin tid, och kyrkomötet tröttnade och ville ej lyssna till hans långa
i predikostil hållna anföranden. Äfven Björling4 stod en smula mera
till höger än Bring och Sundberg. — Annerstedt5 och Anjou vunno min
aktning mera än någon af de tre. De framträdde mindre och hyste
ofta samma åsigter som dessa. Men de gjorde det med kritik; de kunde
hafva en egen mening, och den vittnade då vanligen om
samvetsgrann-het eller välvilja. — Genberg6 tycktes stå isolerad; var mindre högkyrk-
1 Cl. H. Rundgren, teol. d:r, kontr.-prost i Norrköping, sederm. biskop i
Karlstad, f. 1819.
2 Cl. Warholm, teol. prof., Lund, f. 1821.
3 A. Sandberg, teol. d:r, kontr.-prost i Madesjö, omb. f. Kalmar stift,
f: 1797.
4 C. O. Björling, biskop i Västerås, f. 1804.
5 Th. Annerstedt, biskop i Strängnäs, f. 1806.
6 P. Genberg, biskop i Kalmar, f. 1811.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
