Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Georg Landberg, Carl Gustaf Hammarskjölds brev från kyrkomötet 1868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
c. g. hammarskjölds brev från kyrkomötet l868 203
dem. Schmidt (från Hudiksvall) var en mycket behaglig man, som blef
mycket omtyckt för sin redbarhet och flärdfrihet. Jag tror, att han var
moderat kyrklig. Han talade sällan. Torpadie talade så mycket mera,
kanske för mycket, ehuru merendels bra. Han var en kunnig man med
moderata åsigter, oförskräckt uti att bekänna sin Christliga tro. Till
formen talade han redigt, men han gjorde ej intryck att vara någon
stor talare. Stundom läto hans föredrag litet pedantiska, hvilket, jemte
hans mångtaleri, torde hafva nedsatt honom hos många. Hos de
hög-kvrkliga tycktes han stå temligen väl. Beckman tyckte mycket om
honom. Sandeberg (Sundsvall) var en mycket hygglig och behaglig
man med Christligt alfvar. Han framträdde föga och torde ej varit
mera än medelmåttlig på hufvudets vägnar. Edén (Skellefteå) f. d.
separatist, nu skollärare och telegrafist, var en stilla, ödmjuk man med
ett älskligt och innerligt väsende. Han skall vara en begåfvad
konven-tikeltalare. På kyrkomötet uppträdde han föga, och då blygt, nästan
sorgset. Hans motion om gamla psalmboken var mera för att
tillfredsställa Norrländingarne, än en frukt af egen öfvertygelse. Hjerta1 är
känd genom sin tidning. En redbar man, men tyst. Hos de högkyrkliga
tror jag han kom att stå mindre väl för Ulffs kyrkomötestankars skull,
der talet om kyrkans presterskaps brister och behof af bättring måtte
gjort ett mycket obehagligt intryck. Waldenström, Odencrantz,
Stackelberg höra tillsammans i åsigter. Odencr. uppträdde mycket stilla
och ödmjukt och tyckes hafva vunnit aktning derigenom. Stackelb.
talade blott tre gånger, första gången, i psalmboksfrågan, i det hela
rätt bra, den andra, om vigsel af frånskiljda makar, sämre och till
förargelse för många. Jag tror dock ej, att det var så farligt. Hans
person var misshaglig för åtskilliga, såsom Ribbing, Malmström, men ej
för H Rydberg, som lärer visat honom serskilt vänlighet. Han var
mycket rädd för sig sjelf och sökte undvika att tala. — Waldenström
är en af de största talareförmågor, man kan höra. Redighet, bindande
bevisning och qvickhet utmärka honom i rikt mått. Men hans ton och
sätt äro olyckliga. De, som ej känna honom personligen måste tro
honom vara en egenkär grobian, så tvärsäkert och öfvermodigt docerande
låter han. Han är mycket nära bekant med Luthers skrifter och ha
mycken likhet med honom uti considerationslöst fullföljande af en
grundsats till dess yttersta spets samt skoningslösa anfall mot
motståndare. Hvad folk tycka om honom, rör honom föga. Han lyckades
genom dessa egenskaper draga öfver sig de högkyrkligas synnerliga
förbittring och äfven rationalisterna kunde ej med honom. »Han har»,
yttrades till mig, »concentrerat allt hatet mot sin person.» Pappa har
säkert läst debatten om vigsel af frånskiljda makar. Efter mitt begrepp
hade W. rätt i sak, både så, att lagutskottets betänkande var
oför-skämdt — det ogillades äfven af Hamilton, Bring och Schmidt och
1 F. I5. Hierta (S2 ovan s. 190, not 4) var 1865—78 redaktör för
»Väktaren», f. 1816.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
