Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gunnar Brandt, Dop och nattvard i svensk predikan intill mitten av 1800-talet (Doc. Ruben Josefson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o8 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
Förf:s ämne borde ha motiverat en genomförd historisk metod.
Med saknaden av en sådan följer en stor del av undersökningens
påtagliga brister. Förf. ställer frågan vad — vad har man predikat? —,
icke frågan varför — varför har man predikat så eller så? Därför kommer
undersökningen att bli synnerligen problemfri. Den ställer inga och
löser inga andra problem än det som är förbundet med huvudfrågan:
vad har man predikat om dop och nattvard? Förf. har därför menat sig
kunnat tillbakaskjuta alla dogm- och idéhistoriska spörsmål. Man kan
även fråga om det går att isolera förkunnelsen om dop och nattvard
från de behandlade predikanternas övriga förkunnelse. Förf. går så
tillväga, att han griper ut ett antal homileter, i allmänhet väl kända
genom den föregående litteraturen, ger dem en kortfattad karakteristik,
genom vilken de inordnas i någon av de teologiska fållorna, och söker
sedan svar på frågan, huru de ha behandlat texterna på 1. sönd. e. nyår,
palmsöndagen och trefaldighetssöndagen. Dessutom är ju en förkunnare
icke blott bestämd av sin grundåskådning och den förelagda texten utan
även av läget i församlingen och kyrkan. Denna betydelsefulla relation
är icke heller berörd i förf:s undersökning. Vad betydde exempelvis
sakramenten, särskilt nattvarden, i det praktiska fromhetslivet?
Ämnesval och uppgift borde ha motiverat en vidare dogm- och kyrkohistorisk
inramning.
En saklig oriktighet, som sammanhänger med de berörda metodiska
bristerna, må anföras. Ett ofta återkommande påstående i förf:s
behandling av ortodoxin är, att den ensidigt förlägger nya födelsen till
dopet (s. il, s. 19 f., s. 48 f.). Dopet säges vara nyfödelsens enda eller
huvudsakliga medel. Detta är ingalunda ortodoxins mening. Till
nyfödelsens medel räknas framför allt evangeliets ord. Att i den ortodoxa
förkunnelsen dop och nyfödelse konsekvent föras samman, är givetvis
riktigt, men däri ligger ej uppfattningen innesluten, att dopet är det
enda eller det huvudsakliga medlet för nyfödelsen. Det karakteristiska
för pietismen är att detta sammanhang mellan dop och nyfödelse
upplöses. Här föreligger även otvivelaktigt en riktig iakttagelse, men det
är viktigt, att det samtidigt uttalas, att nyfödelsen betyder något helt
annat för en ortodox än för en pietist. Med någon förenkling kan det
sägas, att nyfödelsen betyder en förändring av människans ställning
inför Gud, hennes status, och denna uppfattning sammanhänger med
den forensiska rättfärdiggörelseläran, medan regeneratio enligt pietistisk
syn är en förändring av människan själv. Det framgår ej av förf:s
undersökning, att nyfödelsen flyttas från dopet, emedan regeneratio i
den typiska pietismen är bestämd på ett sådant sätt, att det blir en
religiös orimlighet att förlägga den till dopet.
Utvecklingen ses genomgående under synpunkten objektivt —
subjektivt. Ibland har det rått jämvikt mellan de objektiva och subjektiva
momenten, ibland har det ena momentet överflyglat det andra. Det
verkar understundom som om det objektiva och det subjektiva voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
