Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Hjalmar Brenel, Etiska motiv i Henrik Ibsens dramatiska diktning (Doc. Gunnar Tideström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o8 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
en rad dylika skiftande omdömen ur den omfattande teologiska
Ibsen-litteraturen och därmed givit mycket övertygande skäl för att en
utförlig, opartisk och lidelsefri undersökning av de etiska tankegångarna
i Ibsens produktion verkligen varit av behovet påkallad. En tes, som
ibland skymtat i forskningen, bör Brenel med sitt stora arbete
definitivt ha tagit död på: att Ibsens etiska intresse med tiden skulle ha
svalnat. Han var ända in i märgen etiker.
Förf. begränsar sig till att behandla Ibsens dramatiska diktning.
I första hand blir det då givetvis fråga om att klarlägga de skildrade
personernas etiska livsinställning, sådan den kommer till uttryck i
deras handlingar och repliker. I andra hand måste det
uppmärksammas, hur skalden själv såg på sina gestalter, m. a. o. om
framställningens ton och det dramatiska förloppet ge vid handen, att de
betraktats med patos eller ironi, förakt eller förståelse o. s. v. Belysande för
Brenels vetenskapliga försiktighet är emellertid, att han uttryckligen
avstår från att bedöma, om den åskådning, som synes uppbära de olika
dramerna, verkligen fullt motsvarar Ibsens egen, personliga och
reflekterade åskådning. Denna försiktighet är nog i viss mån välmotiverad.
En skald blir dramatiker därför att han känner ett behov av att leva
sig in i skilda personer och ge uttryck åt deras mot varandra stridande
viljor och ideal. Just det förhållandet tyder ju på att det inom honom
försiggår en intensiv problemdebatt, som inte utmynnat i ett
oreserverat ställningstagande. Emellertid kan det inte hjälpas, att
avhandlingens läsare nog ibland känna sig mera intresserade av att nå klarhet
om Ibsens egen än om hans diktade figurers etik och därför
understundom känna sig en smula besvikna över att problemkedjan avklippes,
så snart undersökningen börjar närma sig skalden själv. En logisk
förtjänst är det naturligtvis dock, att Brenel fasthåller vid den en gång
valda forskningsuppgiften. Det är fullt konsekvent, att han avböjer
att gå in på Ibsens lyrik, ty om denna hade tagits med, skulle
framställningen »inte kunnat undgå, att även behandla frågan om diktarens
personliga mening».
Avhandlingens disposition är klar och överskådlig. I första
kapitlet behandlas de i Ibsens verk så påfallande ofta förekommande
motiven livsmål — livsuppgift — kall. Dramernas huvudpersoner ha
nästan som regel ett livsmål, som de oavlåtligt sträva mot, en livsuppgift,
som de förmena vara dem ålagd av ödet eller av samhället och som
de ofta ge religiös eller halvreligiös förankring genom att benämna
kallelse. Att uppge livsmålet känns för dem som att uppge sitt eget
väsen. Ibsens bistra människokännedom visar sig däri, att
föreställningarna om livsmålet—kallet oftast äro infiltrerade av mer eller
mindre krassa förhoppningar om det egna jagets storhet, makt, ära
eller fullkomning. Så är fallet hos gestalter som Fru Inger, Skule,
Julianus, konsul Bernick, bygmester Solness för att nämna några av de
mest kända. Även Peer Gynt, Hjalmar Ekdahl i Vildanden och Ulrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
