Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 2. Läraretiden i Västerås 1681—92 - 3. Boëthius som prost i Mora 1693—97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5-2
ERIK BERGGREN
blott att böta för en personlig försyndelse. Men i sakfrågan förde
han striden med oböjlig envishet. Detta är viktigt att iakttaga, då
man i denna strid har liksom en förövning till hans livs stora strid
och på samma gång ett prov på hans karaktär, som ger den rätta
utgångspunkten för ett bedömande av hans hållning i denna andra
strid. Då böjde han sig icke. Där gällde det för honom en stor
sak, inför vilken hans person endast hade betydelsen av redskapets
tjänande roll.
3 Boethius som prost i Mora 1693—97.
Att Kungl. Maj:t icke helt onådigt bedömt Boëthius’
uppträdande i nyss relaterade tvist framgår också därav, att Boëthius
1692 utnämndes till kyrkoherde och prost i Mora. Detta skedde,
som han säger, »utan min ringaste bemödning eller bekostning».1
Utnämningen sammanhängde sannolikt med att Boëthius var en
av de kandidater till kyrkoherdetjänsten i Hedemora, som av
denna församling framförts året förut.2 Man har också anledning
antaga, att Kungl. Maj:t med Boethius’ förflyttning till Mora velat
förebygga ytterligare stridigheter inom Västeråskapitlet.
På sitt nya verksamhetsfält utvecklade Boëthius ej mindre nit
än förut under läraretiden. Han framträder nu som en god
representant för det svenska 1600-talets ortodoxa prästerskap, som med
sträng botpredikan och av lagen reglerad kyrkodisciplin sökte fostra
ett motspänstigt och trögt släkte till rätt tro och rätt liv. Ivern
att bättra och omvända stärktes än mera genom de olyckor, som
i det slutande seklet hemsökte landet. Missväxten var svår i
Dalarna, och dödligheten steg katastrofalt i Boëthius’ församling.
1696 inträffade 259 och året därpå 298 dödsfall i Mora mot normalt
50 à 60 om året.3 1697 gick Karl XI bort i sina bästa år, och som
ett dåligt omen berättades, att man vid liköppningen funnit hans
inälvor förstörda. Ytterligare skulle rikets olyckor ökas, då
Stockholms slott brann, medan konungen ännu låg på bår. Och landets
styrelse skulle nu övertagas av en omyndig yngling.
1 Hist. vitæ parentis, s. 25.
2 Muncktell, a. a., 3, s. 8 f.
’ Sv. biogr, lex., 5, s. 125.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>