Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 6. Oppositionens karaktär, dess tids- och idéhistoriska sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB BOËTHIUS OCH HANS OPPOSITION
2 5
dige macht, at råda och biuda sina undersåtare»; samma makt hade
också konungarna i det gamla Israel, som icke voro genom »pacter,
förord eller wilkor sina undersåtares wilja tilbundne».1
Men under dessa angrepp mot uttryckssätten har från början
säkerligen också legat en bestämd oppositionell inställning mot själva
saken.2 Detta framgår av de följande skrifterna. Med varje ny skrift
skärpes också tonen och bli orden till mera otvetydiga angrepp på
själva envåldsmakten. Redan i den efter exceptio följande duplican
är tonen skarpare. Och i de förut omnämnda latinska teserna av den
25 febr. 1698 framlägger han i klara verba sina synpunkter på
kungamaktens befogenheter. De första fem teserna behandla den rent
politiska styrelsen, och här uppträder Boëthius som talesman för en
konstitutionalistisk uppfattning. Tes 1 börjar: »Det inträffar ofta
fall, då t. o. m. den bäste furste eller kristne konung måste svara för
och giva något skäl för sina handlingar inför sina undersåtar.» Med
Gustav Vasas och Gustaf II Adolfs exempel visas så detta ur svenska
historien. De fall, då konungen bör rådgöra med sina undersåtar,
äro enligt Boëthius framför allt de klassiska, nämligen då det gäller
extra skattepålagor, förbund med andra stater och krigsförklaring.
På denna punkt ger således Boëthius skäl för sin opposition genom
att vädja till urgammal svensk praxis beträffande folkets inflytande
och rätt till medbestämmande vid rikets styrelse, en makt, som han
själv på riksdagen 1682 sett så gott som helt försvinna.
Men det var icke blott på gammal hävd, nedlagd i Sveriges
landslag, han ville stödja sig. Han kände sig ju som den gudasände
profeten, som skulle förkunna Guds vilja i fråga om kungamakten. Det
var emot Guds klara ord, att konungen styrde enväldigt och efter
sitt eget behag. Från Israels historia hämtas exempel på, hur det
går en sådan gudsförgäten furste. (Tes 3.) Det fanns också mycket
närliggande exempel. I det stora brevet från Viborg 1704 heter det:
»och är iag i mitt Sinne aldeles försäkradt, at der detta förbannade
Fransöske wäsendet och Souverainité de kalla, ej warit — —–så
hade den Sahl. Konungen i glorwyrdig åminnelse konung Carl XI
lefat än i dag, Stockholms Slått stådt oskadt och hela Swea Rijke,
samt des innwånare hwar och en sutit i fred och rolighet i sin
1 Exceptio, s. 6 (Manuscripta Boëthiana, 6).
2 Jfr här B. Boethius i Sv. biogr, lex., 5, s. 130, som synes ha en annan
uppfattning i detta stycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
