Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 6. Oppositionens karaktär, dess tids- och idéhistoriska sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB BOËTHIUS OCH HANS OPPOSITION
2 5
»De jure regio», utgiven i Uppsala 1633—47, som Boëthius stått i
tacksamhetsskuld till. Han har tydligen läst och begrundat
den uppdelning Lenæus gör mellan det »Mosaiskt-constitutionella
och det Samueliskt-absolutistiska regeringssättet».1 Med sann
frihetskärlek skildrar Lenæus, hur den styrelseform, som var grundad
på Guds vilja i Mose lag blev utbytt mot en hednisk absolutism i
det gamla Israel. Denna utveckling betraktas som ett Guds straff
över folket. Mot den tyranniske konungen kan det vara rätt att
höja upprorsfanan, om det allmännas väl är hotat. Då kan det
vara rättmätigt, att den enskilde uppreser sig, enligt Lenæus. Det
förefaller vara klart, att Boëthius icke blott tagit intryck av
Lenæus’ uppdelning mellan styrelseformerna utan också av detta
proklamerande av undersåtens motståndsrätt mot absolutismen. Här
synes f. ö. en direkt påverkan från den kalvinska statsläran ha
kommit in i svensk teologi. Lenæus har i sitt omnämnda verk även
teorien om undersåtarnas fördragsenliga maktöverlåtelse till
fursten. Enligt denna teori betyder maktöverlåtelsen icke en
förbehållslös underkastelse från undersåtarnas sida, utan fursten är bunden
att regera efter lagen, såväl den gudomliga lagen som rikets gamla
grundlagar. Skulle fursten sätta sig över dessa lagar, är Guds straff
över honom oundvikligt. Men lagstiftningen kan ej heller förutse
alla fall. Den är ej oföränderlig. Rikets ständer och herrar böra
vara en levande lagstiftning, som hindrar regenten att handla mot
Gud och samvetet. Beträffande förhållandet statsmakt — kyrka
företräder Lenæus kyrkans självständighet. Detta belägges av
Boëthius med ett utförligt citat från Lenæus.2
Kontentan av Lenæus’ statsrättsliga spekulation var tydligen,
att den »konstitutionella teokratien»3 sattes som idealet för
styrelseformen liksom hos Boëthius. Det är tydligt att Boëthius stått i
stor tacksamhetsskuld till Lenæus. Måhända har han hämtat
inspiration hos honom till sitt första uppträdande mot enväldet. Till
i rannsakningshäktet (se hans suck av längtan efter sitt bibliotek i svaret på
O. Ekmans brev). Vidare citeras Lenæus på lappen s. 52—53 och s. 163 i
Manuscripta Boëthiana, 3.
1 P. Wieselgren, Sveriges sköna litteratur, 3, s. 269.
2 Manuscripta Boëthiana, 3, s. 52—53. Ovanstående redogörelse för
Lenæus’ åskådning följer P. Wieselgren, a. a.
3 Se E. Rodhes art. om Lenæus i N. F.,2 uppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
