Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 7. Boëthius’ andliga utveckling och omvändelse. Hans förbindelser med pietismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5-2
ERIK BERGGREN
måste komma i konflikt med den kyrkliga och världsliga
auktoriteten.
Under sin senare fängelsetid (från 1705) har Boëthius av allt
att döma stått i personlig kontakt med dessa pietistiskt sinnade
kretsar i huvudstaden. Härpå tyder hans eget uttalande i
Syndabekännelsen, att han några gånger »utan lof ok wakt godt til goda
wänner in i sjelfwa staden». Hans frihet att gå fritt i staden synes
ha utsträckts efter tidpunkten för syndabekännelsens avfattande,
att döma av sonsonens relation, där det heter att Boëthius hade
frihet att om dagen gå till sina bekanta, blott han inställde sig i
sitt kvarter på kvällen.1
På Barnhuset eller rättare i den avdelning därav, som upptogs
av den nya Smedjegården2, fanns samtidigt med Boëthius en
märklig fånge, Lars Ulstadius. Denne var såsom avfälling och en
religionens försmädare dömd till livstids straffarbete. Ulstadius
företer i sin utveckling många gemensamma drag med Boëthius. Även
han hade genomgått en svår andlig kris, som orsakats av ett
ömtåligt samvetes anklagelse över en begången synd. Även han hade
velat avge en offentlig bekännelse men fått nöja sig med en
privatbikt för en präst. Han medgavs senare att undergå offentlig
kyrkoplikt. Det är möjligt, att Boëthius fått näring för sitt skrupulösa
ruvande över begångna synder och uppslaget att avlägga offentlig
bekännelse genom Ulstadius. Han kan nämligen ha träffat denne,
redan då han som livdömd fånge satt på Smedjegården 1698.
Troligen har Ulstadius, som tillhörde den radikalpietistiska riktningen,
förmedlat Boëthius’ kontakt med denna riktnings mest stridbara
förgrundsgestalt och teoretiker, Johan Konrad Dippel.
Boëthius har nämligen med tydligt gillande läst Dippel. Så
citerar han dennes år 1706 utgivna skrift »Ein Hirt und eine Heerde»3
Åtminstone på en punkt synes han ha tillägnat sig Dippels
åskådning, nämligen i fråga om skrifttolkningen. De omtalade citaten
äro placerade efter Boëthius’ traktat »Oförgriplig påminnelse om
Guds ords grund oc des rätta förstånd». I denna traktat gör sig
1 Se Loenbom, a. a., s. 36.
2 Se S. Wieselgren, a. a., s. 103.
3 Manuscripta Boëthiana, 3, s. 212, »Chr. Dem.» = Christianus
Democritus, Dippels pseudonym. De citerade ställena återfinnas i den mig
tillgängliga uppl. av Dippels skrift (K. B:s exemplar) på s. 24 och 53.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
