Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erik Berggren, Jacob Boëthius och hans opposition mot det karolinska enväldet - 7. Boëthius’ andliga utveckling och omvändelse. Hans förbindelser med pietismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB BOËTHIUS OCH HANS OPPOSITION 55
2 5
också Boëthius till målsman för Dippels krav på att Skriften skall
tolkas efter den helige Andes inre upplysning och ej efter den yttre
bokstaven.1 Boëthius säger avslutningsvis: »Utaf alt dätta håppas
jag hwar oc en skal kunna aftaga, se oc förstå, at dän heliga Skrift
intet bör uttydas äfter nu ibland människiorna vanliga begrep oc
förstånd, utan äfter Guds Andes förstånd oc Skriftenes mäd skrift[?]
rätta andeliga uttydning» (Boëthiana, 3, s. 211). I
Syndabekännelsen talar han om Anden som en »inwärtes Lärare och Tröstare»
och en liknande betydelse ligger i ett annat uttalande i samma skrift
om det levande ordets kraft i hjärtans grund (s. 19 verso).
Boëthius synes härmed ha närmat sig Dippels lära om »det inre ljuset»,
Andens ljus hos varje pånyttfödd människa, som blev till ett högsta
kunskapsorgan för den gudomliga sanningen och därmed en instans,
inför vilken allt yttre kyrkoväsen blev en likgiltig och tom form.
Så långt följde emellertid icke Boëthius med. Han förblev trots
all kritik kyrkan trogen. Han kan med längtan tala om
sakramentet under fängelsetiden och uttrycka sin åstundan att få njuta det
i församlingens gemenskap. Och ingenting tyder på, att han i
övrigt skulle gjort några mera uppseendeväckande avsteg från den
ortodoxa tron.
Men detta hindrar icke att hans intryck av pietismen i Speners
och Franckes form varit djupa. Pietismen var ju först och främst
en praktiskt religiös rörelse och de dogmatiska avvikelser, som
förekommo voro väl av mindre betydelse. Till vad förut anförts
om Boëthius’ förbindelser med pietismen kan läggas, att han läst
Joh. Chr. Lange, som representerade Hallepietismen2 (Theses i den
version, som ges i Boëthiana, 4, s. 69). På direkt förbindelse mellan
Boëthius och Francke skulle ett brev från den senare av 1710, som
finns i Boëthiana 5, kunna tyda. Brevet är dock utan adressat, men
dess förekomst i Boëthius’ manuskript talar ju för, att han kan ha
varit adressaten. Vi ha sett Boëthius beroende av eller
samhörighet med pietismen på flera punkter, vi ha sett dem i kraven på
personlig religiositet och helgelse. I själva verket gör
Syndabekännelsens hela prägel intryck av att vara skriven av en man, som gjort
1 Se Linderholm, a. a., s. 84.
2 Lange, f. 1669, d. 1756 som generalsuperintendent över Ickstein och
Saarbrücken, var nära vän till Spener och Francke. Han är mest känd som
hymndiktare. (Allgem. deutsche Biographie, 17, s. 640 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
