Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Olle Hellström, Elevationsstriden och enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elevationsstriden och enighetsförbundet
II7
Tvenne uppsalaprofessorer, Nicolaus Bothniensis och Skinnerus,
ha stött hertigens sak på mötet. Den naturliga rivaliteten mellan
den myndige ärkebiskopen och Uppsala mötes praeses torde nu ha
börjat göra sig gällande.1
På arbogariksdagen har den sociala motsättningen starkt
framträtt. Då hertigen misslyckades att med sin korstågsappell ena alla
ständerna kring sin politik, har han blivit alltmer beroende av
stödet från allmogen, vars animositet mot adeln han närde och
utnyttjade. Mot de kungliga agitatorerna, som ju vädjat till allmogens
förkärlek för riterna har Karl på mötet riktat dennas ovilja över
skjutstjänstbördorna.2 Biskoparna torde nu i allt högre grad ha
uppskattat den personliga konungamakten som grundval för
stän-dersamhällets rättsordning. Sigismund, som eftersträvade ett gott
förhållande till ärkebiskopen, har hädanefter avstått från agitation
för de gamla Ceremonierna. Religionsmotsatsernas politiska
betydelse avtager märkbart. Även konungen har kunnat anknyta sin
politik till de sociala motsättningar, som närts av klubbekriget.
Hertigen å sin sida har använt sig av stöd från lantprästerskapet,
som stod allmogen nära.3 Sockenprästerna i övre Sverige ha stött
Karls folkliga resningar under inbördeskriget 1598. Flera biskopar
ha samtidigt märkbart lutat åt den kungliga sidan. Ärkebiskopen
har modigt och kraftfullt stött Sigismunds sak, för vilken han till
sist blev martyr.
för ifrågavarande deputation. I motsats till rådet har emellertid kyrkan
undvikit en brytning med hertigen, reformationens främste försvarare i Sverige.
1 KÅ 1909. Medd. och aktst., s. 103 (Angermannus’ berättelse), s. 108
(Uppsalaprofessorernas berättelse). Jfr A. M. Magnusson, Nicolaus Olai
Bothniensis, s. 135 ff. Under den följande tiden blev Bothniensis och några
uppsala-kapitulares ett stöd för hertigen, t. ex. på uppsalariksdagen 1598.
2 SRA, III, s. 860—861.
3 Sockenpräster i Dalarna ha väpnat bönderna å hertigens vägnar och
tagit trohetsed av dem för honom (SRA, IV, s. 12—13). Även Österbottens
lantpräster ha gått hertigens ärenden alltifrån klubbekrigets dagar. Emot
lant-prästerskapets stöd åt den folkliga resningen i Dalarna under inbördeskriget
har Angermannus skarpt reagerat. I hans ögon voro prästerna förvillade.
Det vore kyrkoledningens sak att förehålla dem den pliktskyldiga lydnaden
mot monarken. (Ärkebiskopens berättelse 1606. KÅ 1909. Medd. och aktst.,
s. 98—99.) Det kungliga partiet var medvetet om klyftan inom prästerskapet.
Jfr Ahnlund, Sveriges riksdag, I: III, s. 66—67.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
