Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Emilia Fogelklou Norlind, Nyare synpunkter på häxväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
emilia fogelklou norlind
bundet med djävulen som en verklighet utom allt tvivel.1
Trance-tillstånd finner L. beskrivna allenast »på tvenne blad av ett
tiotusental sidor».2
Sedan Linderholms anförda arbete publicerades, 1918, har en
uppfattning gjorts gällande, som på fullt allvar räknar med ett annat
slags realitet bakom häxprocessernas vittnesmål än den rent
psykiska. I främsta rummet står därvidlag Margaret Alice Murrays
arbete, The Witch-cult in Western Europé (Oxford 1921).
Murrays material är först och främst hämtat från de brittiska
öarnas häxprocesser, men till jämförelse rör hon sig med talrika
belägg från andra länder. Så är hon t. ex. väl förtrogen med det av
C. G. Kröningswärd publicerade svenska processmaterialet.3
överensstämmelserna från skilda håll äro i ögonfallande. Man frestas
citera prosten Skragge, som resumerade en av Morahäxornas
Blå-kullafärd i orden, att det »henne som allom androm där jnne hend».
Av Murrays belägg framgår mycket tydligt, att riterna, också
djävulens andel däri, agerats av verkliga personer i samverkan.
Tidig engelsk kyrkolag (600-talet) citeras i fråga om förbud mot att
klä ut sig i djurskinn eller sätta på sig djurhuvud — »det är
djävulsverk». Likaså anförs ett 90o-talskoncilium rörande kvinnor som »tro
och bekänna att de nattetid rida med Diana på vissa djur»,
tillryg-galäggande ofantliga avstånd. Murray kan lägga fram bevis för att
stormästaren-djävulen i ett par rättegångar från sextonde och
sjuttonde århundradet identifierats med en verklig person.4 Vissa fall
tyda, enl. Murray, på att han representerats av en
magistratsperson, som på förhand kunnat underrätta de anklagade om blivande
rättegång.
»Djävulen» i dessa hemliga kulter är, enl. Murrays belägg, ännu
någon gång en kvinna, men oftare en man, i regel förklädd, med
ansiktsmask och djurhudar. Hon anger fall där han burit svarta
kläder eller haft kroppen täckt av ett metallhölje, som känts kallt vid
beröring. »Kluven sko» (med avdelad stortå) förekommer i något
fall (ss. 38, 116).
1 Mångenstädes uppenbart. Jfr Linderholms slutomdöme, a. a., s. 159.
2 A. a., s. 60. Kursivering av E. F. N.
3 Blåkullefärderna–- 1668—1673. Stockholm 1845, s. 17.
4 1590 earlen av Bothwell, 1670 Major Weir, Murray, a. a., ss. 54—59;
50, 61.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
