Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Walter Baetke, Das Heilige im Germanischen (Docent Helge Ljungberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 granskningar och anmälningar
rialet framgår nämligen med tydlighet, att denna språkgrupp under
hela det kända språkhistoriska skedet använts i religiöst sammanhang.
Heill är sådan lycka och välsignelse, som kommer från gudarna,
särskilt när det är förmedlat i kultiskt sammanhang.
Verbet helga är icke sällsynt i de isländska sagorna. I
Landnåma-bök berättas, huru de första bebyggarna på Island, när de togo land,
helgade landet. Detta innebar icke endast, att de utmätte åt sig ett
visst landstycke och att utmätningen fick rättslig innebörd, utan själva
ceremonien hade religiös prägel och utfördes med vissa riter. Med
helgandet följde heill, d. v. s. den lycka man ansåg vara det innersta i
tillvaron. Samma betydelse ligger i subst, helgi, helgd. Denna helgd var
exklusivt bunden vid kulten. Vi känna till vad som exempelvis
menades med tingshelgd. Genom en särskild akt blev tingsplatsen helgad.
Samma kultiska tanke ligger här bakom som vid landhelgandet: den
lycka och välsignelse, som gudarna förde med sig till människorna, när
man umgicks med dem i kulten, blev förverkligad och bestående i
tingsplatsen och dess helgd.
Urgerm. *wlhaz motsvarar got. weihs, isl. ve’, fornsv. vi. Vé-vi är
ett typiskt kultord och syftar på den kultiska platsen, locus sacer,
såväl absolüt som i åtskilligt kända teofora ortnamn t. ex. Torsvi, Frövi.
Verbet vigia, viga, står oftast i sådant religiöst sammanhang, som
ligger nära det magiska, vilket ytterligare bestyrkes genom många i
folkminnet kända vigningsakter. Mot att Baetke i samband härmed helt
vill avvisa den bekanta vigningsscenen i Trymskvädet, kunna vissa
invändningar resas, då ju folkloristiskt finnas bevarade belägg för
vigningshammarens förekomst vid bröllop och då ju Tor i övrigt
förekommer som fruktbarhetsgud. På runstenar och liknande dokument möter
ofta uttrycket »Tor vige», ett uttryck, som Baetke med rätta närmast
vill tolka som »Tor skydde».
Genom en serie ytterst noggranna och med föredömlig metodik
genomförda filologiska undersökningar på det germanska språkområdet
vill slutligen Baetke komma fram till den tesen, att viga- och
helgagrupperna återge två lika vitala som skilda sidor av helighetsbegreppet.
Förf. anknyter härvid till -Ottos kända arbete om det numinösa och
hävdar, att viga-gruppen avspeglar den sida av heligheten, som är
inriktad mot gudarna. En helig plats, i vilken gudarna tänktes bo,
kallades därför vi. Just i själva vigningen gjordes ett föremål numinöst.
Det fylldes av den helighet, som kommer från gudarna och som till sitt
väsen är tremendum. Det vigda blev därför avskilt från det profana och
blev sakrosankt, tabu.
Att helga betydde likaså att låta det numinösa taga sin boning i
det land, det ting eller eljest det föremål, som helgades åt gudarna i
allmänhet eller åt en viss gud, t. ex. Tor. Med helgandet följde heill,
den lycka och välsignelse, man åstundade. Genom helgandet blev dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
