Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation (Fil. lic. Sten Lindroth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275 granskningar och anmälningar
krist och domens snara ankomst till en beträngd värld bli de två, med
varandra hopflätade, ledmotiven i de evangeliskas lära om de yttersta
tingen; det ena är polemiskt, ett vapen i den kyrkliga kampen mot
Rom, det andra ett av de säregna uttrycken för kristen kulturpessimism
och längtan efter den slutliga förlossningen. Förf:s uppgift har blivit
att under ständigt aktgivande på det kyrkopolitiska läget teckna dessa
idéers natur och utveckling på svensk botten. Han har gjort det med
en god materialkännedom, stor förtrogenhet med angränsande
litteratur och en ovanligt lycklig stilistisk förmåga.
Sandblads undersökning är icke idéhistorisk i den meningen, att
han skulle försökt att så långt det går följa de behandlade idéerna
tillbaka i tiden. En begränsning av uppgiften har självfallet varit
nödvändig. I en kortfattad inledning har han, efter tidigare
framställningar av Wadstein, Bernheim o. a., givit en översikt av den medeltida
bakgrunden, nog utförlig för att den följande utvecklingen skall kunna
förstås. Här möta även värdefulla anvisningar om det svenska
medeltida materialet (Pseudo-Methodius, De quindecim signis o. a.)1. Det
motiv som redan nu, i dessa sammanhang, är av ett särskilt intresse,
är läran om Antikrist, Satans medhjälpare i den yttersta tiden. Det
förefaller ju vara till vissa bestämda tankar i den medeltida
antikristo-logien (hos Joachim, spiritualisterna etc.), som Luther knyter an, när
han steg för steg förs till den fasta, för kampen mot Rom oerhört
betydelsefulla insikten, att påvedömet i dess helhet, som andlig makt och
kyrklig institution, är Antikrist — Antichristus verus. Sandblad lämnar
efter Preuss’ grundläggande Die Vorstellungen vom Antichrist (1906)
i kap. Elias och Antikrist en ingående redogörelse för Luthers åskådning
i detta ämne; skillnaden mellan honom och hans efterföljare å ena sidan
och den populära, folkliga medeltida Antikristtolkningen å den andra
ligger däri, att för lutherdomen Antikrist aldrig var en konkret, faktisk
individ, en viss påve, utan påvedömet som sådant, den falska lärans
kolportör. Just därigenom nådde antikristologien sin omätbara vikt
i 1500-talets kyrkopolitiska och dogmatiska kamp. Påvedömet som
Antikrist blev för de evangeliska en väckande formel. Så blev i full
utsträckning fallet även i Sverige.
Sandblad visar, hur Olavus Petri upptog det i Wittenberg präglade
Antikristbegreppet; i flera av de reformatoriska stridsskrifterna från
1520-talets senare hälft går Olavus till angrepp mot
påvedömet-Anti-krist. Någon särdeles framträdande roll spelar dock ej, som förf. också
understryker, detta motiv i den svenske reformatorns författarskap
som helhet. Ett annat blir läget, sedan under 1500-talets senare del
1 Det kan i detta sammanhang erinras om ett i Strängnäs’
katedralbibliotek bevarat Compendium theologicae veritatis de fine mundi, skrivet
i Vadstena 1460; det har varit i Karl Rogges ägo. Se H. Aminson,
Biblio-theca templi cathedralis Strengnesensis. Supplementum (1863), s. XIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
