Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation (Fil. lic. Sten Lindroth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277 granskningar och anmälningar
under en fastställd tid. Men en fixering vid 6000-årsgränsen var ju
ytterligt karakteristisk för patristikens sexdagarsteologi och möter hos
Lactantius, Hieronymus, Augustinus, Hilarianus, Isidorus o. a., enligt
vilka världen skulle stå lika många årtusenden som skapelsen hade dagar
(jfr t. ex. Lactantius, Div. inst. VII: 14). En dylik historiekonstruktion
var gängse också i medeltidskyrkan. En idéhistorisk utblick hade
sålunda varit nödvändig i detta sammanhang. Till ett obevisbart
påstående har därför förf. gjort sig skyldig, när han om Olaus Jonae Luths
Astronomia säger (s. 98), att där omfattas Eliaordets åsikt om världens
6000 år; Luth säger bara: »ändoch werldenes ålder icke meer är än 6000
åhr». Denna uppfattning var, som antytts, sedan gammalt commune
bonum inom den kristna kyrkan.
Av betydande intresse är Sandblads påpekande, att Olaus Petri i
sin ålderdomsskrift med all säkerhet utnyttjat Andreas Osianders
Coniecturae de ultimis temporibus ac de fine mundi (1544). Ännu
märkbarare blir inflytandet från Osianders där framlagda beräkningar i
två förut nästan helt obeaktade arbeten, åt vilka Sandblad ägnar en
välförtjänt uppmärksamhet: Nicolaus Ringius’ Prognosticon theologicum
1587 och Georgius Olais i mycket likartade Calendarium duplex 1588.
De äro typiska representanter för tidens apokalyptisk-kronologiska
litteratur med dess förening av exegetiska och astrologiska bevis, allt i
syfte att nå ett rimligt datum för ett bestämmande av den ytterst domens
ankomst. Förf:s granskning är här mycket ingående, och stor möda
har nedlagts på en analys av de skilda källor, som begagnats av de båda
auktorerna. Melanchtons Daniel-kommentar och David Chytraeus’
för den ortodoxa lutherdomens historiesyn representativa Explicatio
Apocalypsis Joannis (1564) ha, jämte Osiander, satt starka spår hos
dessa författare. De exegetiska bevisen äga den i dessa fall typiska
fantasifullheten, och den apokalyptiska matematiken tages flitigt i
anspråk. Ringius hävdar bl. a., att kyrkan skall bestå i lika många
jubelår som Kristi levnadsår, d. v. s. till 1650—1675 e. Kr. Sandblad
har lyckats visa, att Ringius här — måhända som den förste i svensk
litteratur — utnyttjat Nicolaus Cusanus, närmare bestämt hans lilla
Coniectura de novissimis diebus. För den astrologiska argumenteringen
ligger tidens ymnigt flödande, mer eller mindre efemära litteratur av
prognostisk art till grund, alla dessa spådomar om det med sådan
fruktan förväntade året 1588, tolkningarna av 1572 års stjärna etc.
Sandblad visar god förtrogenhet med denna litteratur; kännedom om
Ernst Zinners Geschichte und Bibliographie der astronomischen Literatur
in Deutschland zur Zeit der Renaissance (1941) hade väl i några detaljer
kunnat förbättra framställningen. Redogörelsen för Tycho Brahes
ryktbara traktat om 1572 års stjärna (s. 160) är icke helt
tillfredsställande. Enligt förf. skulle Tycho mena, att den uppflammat i »slutet
av en eldstrigonperiod» (d. v. s. sedan de två översta planeterna förenats
i väduren, lejonet och skytten). Tycho skulle i så fall hysa en i tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
