Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation (Fil. lic. Sten Lindroth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28o
granskningar och anmälningar
Sandblad har i ett avslutningskapitel översiktligt tecknat den
eska-tologiska frågans låge vid stormaktstidens gräns. Nicolaus Olai
Bothnien-sis behandlas där som representant för den exegetiska eskatologien och
Laurentius Paulinus Gothus som representant för den
prognostiskt-astronomiska, varvid förf. också lämnar en värdefull utredning av
Laurentius’ något skiftande ställning till den judiciära astrologien.
Förf. fastslår, möjligen med viss rätt, att vid denna tid de eskatologiska
idéerna börja spela en mindre framträdande roll inom den ortodoxa
teologien, samtidigt som en mera radikal spiritualistisk apokalyptik
gör sig gällande i andra kretsar (Forsius, Bureus o. a.); på detta vis skulle
en ny motsättning framträda inom lutherdomen. Visst är under alla
omständigheter, att män som Bureus, Forsius och Jon Olofsson (om
vilken förf. med fördel kunde hämtat mera upplysning ur den i två
UUB-hss bevarade Itt kort extract aff then book som then bonden Jon
Oluffsson haffuer skriffuit, 1618) omfatta en mystisk, framför allt
kilias-tisk förkunnelse av för landet i viss mån ny typ. Det joachimitiska
inslaget är tydligt framträdande hos Bureus och, som Sandblad visar
i sin intressanta teckning av Forsius’ eskatologi, även hos denne. För
ett bedömande av den mera kyrkotrogna eskatologien kunde väl förf.
med fördel ha dragit in ytterligare en del material, så Olaus Laurelius’
Greifswald-dissertation De Antichristo 1617, som tycks ha ganska starkt
påverkats av Philippus Nicolais De regno Christi och även ger en
instruktiv polemik mot den av förf. aldrig diskuterade katolska
antikristolo-gien (Pererius, Bellarminus). Intressant är också Aeschillus Petraeus’
dissertation De Antichristo magno (pres. Laurentius Wallius), enär det
framgår, att den tillkommit på uppdrag av teologiska fakulteten, som
önskade också andliga vapen i kampen mot den kejserliga makten,
»hodie tam låte grassantem». Detta och annat material ger väl vid
handen, att den eskatologisk-apokalyptiska föreställningsvärlden dock
alltjämt ägde en utomordentlig aktualitet även inom ’ortodoxa’ kretsar.
Detta gäller i all synnerhet Antikristgestalten.
Sandblads avhandling är rik på material och synpunkter och den
ger, vågar man nog säga, en i väsentliga avseenden ny och fördjupad
bild av det religiösa livet under ett århundrade av Sveriges kyrkliga
utveckling. Den behandlar viktiga problem, oändligt viktiga för den
tidens människor, och den gör det på ett i många avseenden föredömligt
sätt. Välgörande är i synnerhet avsaknaden av överdriven systema-
skoor i gudz nampn, han skal inthett bliffua tuingat gåå öffuer samma broo».
Det är tydligt att Jöns, som också i annat synes varit talesman för en
primitiv katolicism, även i detta med skorna följer gammal katolsk tro. I den
ironiska dikt, riktad till »Antichristi Prest», som Raimundius avtryckt (Historia
liturgica s. 103), möter identiskt samma åskådning: »Lär ock din Församling
tro/ Om helfwetis förborg och gillebro»; den som skänker prästen ett par skor,
skall med osargade fötter slippa över gillebrons många järntänger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
