Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation (Fil. lic. Sten Lindroth) - Olle Herrlin, Sensus Communis (Professor Torgny T. Segerstedt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 granskningar och anmälningar
tiseringslusta, liksom friheten från all abstrus terminologi. I denna
väldokumenterade och levande undersökning framstår det brokiga
materialet med fängslande friskhet, belyst av de resultat blott en
omsorgsfull idéhistorisk analys kan lämna.
Sten Lindroth.
Olle Herrlin, Sensus Communis. En studie till problemet om
förnuft och känsla i Gustavianskt religionstänkande. Akad.
avhandl. Lund 1942. Diakonistyrelsens Bokförlag. 302 s. Kr.
7:—•
När Nils von Rosenstein hade gjort utkastet till sin avhandling om
upplysningen, skickade han den till professorn i praktisk filosofi vid
Uppsala universitet, Daniel Boëthius, för genomläsning. Boëthius var
vid den tiden sysselsatt med att författa sitt anförande till Jubelfesten
i Uppsala. I ett brev till Rosenstein daterat den 15 januari 1793 klagar
han: »Jag har sedan Ärkebiskopen kom hem nödgats åtaga mig at orera
på Svenska vid Jubileum, ett arbete som jag minst gerna af alla skulle
vela mig vore ålagt. Jag vet ej ännu hvarom eller hvad jag skall tala,
men det ser jag först at jag ej kommer att säga något som kan vara
behagligt. Jag fruktar isynnerhet at komma at contrastera emot den
egentligen vid detta tillfälle församlade corpsens tankar, af hvilken
pluraliteten efter sin hjertans öfvertygelse skulle vilja börja
sammankomsten med at sjunga: Förnuft, förstånd och vett, måste vika alla slätt.»
Uttalandet är ganska intressant, därför att det återspeglar ett
tänkesätt, som var synnerligen vanligt bland de svenska upplysningsmännen,
till vars krets Daniel Boëthius hörde. Vad Boëthius känner sig olustig
inför, är inte i och för sig att orera vid minnesfesten över Uppsala möte,
utan vad han fruktar är prästernas förnuftsfientliga inställning. Men
det är ingen mening i att beskylla Boëthius för en religionsfientlig
inställning. När han under en senare utvecklingsepok närmade sig
Kan-tianismen, uppvisade han dock trenne »brister» hos denna, för att
använda Nyblaeus’ uttryckssätt. Den ena av dessa brister var den, att
Kant icke grundat sedligheten i religionen. Denna inställning till
Kan-tianismen anser jag vara betingad av Boëthius tidigare filosofiska
uppfattning, som i sin tur igen var den, som bildade grundvalen för det
svenska upplysningstänkandet. I synnerhet Leopold hade tagit djupa
intryck av Boëthius, men även Rosenstein måste uppenbarligen ha
satt honom högt, eftersom han anförtrodde honom sitt manuskript.
Vad Boëthius vill försvara inför prästerna, är förnuft, förstånd och
vett. Som fiende ser han både det lärda hårklyveriet med sina
dogmatiska lärobyggnader och känslosvamlets svärmeri och mystik. Det är
alltså att märka, att upplysningstiden genom sitt förnuftsbegrepp kom
att kämpa på två fronter, nämligen dels mot det tomma, geometriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
