Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Olle Herrlin, Sensus Communis (Professor Torgny T. Segerstedt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
granskningar och anmälningar
förnuftet, som konstruerar allehanda blodfattiga om än sinnrika system
— det var anledningen till att Leopold kom att vända sig både mot
Wolff och Kant och den inbrytande romantiken — och dels mot det
religiösa svärmeriet i Swedenborgares och andras gestalt. I sin
avhandling om Sensus communis, en studie till problemet om förnuft och känsla
i gustavianskt religionstänkande, har teol. d:r Olle Herrlin på ett mycket
förtjänstfullt sätt analyserat upplysningsmännens förnuftsbegrepp.
Herrlin visar, hur problemet om det rätta förhållandet mellan känsla
och förnuft är upplysningstänkandets huvudproblem. I
sensus-com-munis-syntesen finna de sin lösning. — Förnuftet får inte vara
isolerat och inte heller känslan. Sensus communis har den stora styrkan
att falla inom bägges sfär. Inom sensus communissfären anser sig
Herrlin kunna förena såväl Leopold, Kellgren som Thorild. Att Leopold
och Kellgren höra dit, förefaller väl utan vidare klart, men det kan
kanske verka mera förbryllande, att Thorild skall få räknas dit. Det
är ju ganska uppenbart, att Leopold och Kellgren själva bestämt skulle
ha betackat sig för sällskapet. Herrlin menar emellertid, att
kontroversen mellan Thorild och de övriga upplysningsmännen framför allt
kan förklaras därav, att Leopold och Kellgren närmade sig sensus
com-munis-syntesen från förnuftssidan, Thorild från känslosidan. Säkert
är väl även, att Kellgren och Leopold uppfattade Thorild som en
känslo-svamlare. Men frågan är, om detta inte var en missuppfattning av
Thorild. I vissa avseenden åtminstone kom han snarare från den extremt
förnuftsbetonade sidan.
När d:r Herrlins bok i det närmaste var färdig, publicerade Ernst
Cassirer sin Thorild-avhandling, i vilken han uppvisar, att Herder med
största sannolikhet spelat en avgörande roll i Thorilds filosofiska
utveckling. Cassirer påpekar, att det för Thorild så betydelsefulla
analogibegreppet finnes utbildat hos Herder. Utan tvivel hade det varit av
största intresse om d:r Herrlin hade konfronterat sin uppfattning med
Cassirers, framför allt då i avsnittet om den väsensanalogiska
gudskunskapen. Det är ingen kritik, när man konstaterar, att han inte gjort
det i den föreliggande skriften, ty Cassirers bok kom, som sagt, när
Herrlins skrift redan förelåg färdig, men det vore värdefullt, om han ville
återkomma till problemet. Ett annat problem, som väntar på sin
behandling, är frågan om vilken roll som striden kring Petrus Kölmarks
avhandling De dubiolis rationis sibi relicta circa revelationem kan ha
spelat för Thorild. Fejden pågick 1779 och en av huvudaktörerna var
Petrus Munck, den terrible orthodoxen. Tidningarna ägnade den ganska
mycket uppmärksamhet, och av Strickers brevväxling framgår, att den
satt sinnena i brand.
Ett av de intressantaste avsnitten i Herrlins avhandling — och
säkerligen även ett av dem, som kommer att bli mest diskuterade — är
det, i vilket han analyserar Kellgren. Den populära uppfattningen av
Kellgren är väl närmast den, att han var en frivol hädare och att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
