Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Peterson, Isaac Rothovius. En homiletisk studie - II. Rothovii predikan - B. Predikans innehåll. Några karakteristiska synpunkter - 1. Ortodoxi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
EMIL PETERSON
Som synes äro samtliga anförda bekännelseskrifter fullt eniga
om barndopets berättigande. Apologien intager den mest
avancerat ortodoxa ställningen genom att förklara barndopet nödvändigt
för barnets frälsning.
Rothovius går nu ett steg längre än t. o. m. Apologien och
drager obönhörligt konsekvensen av den däri formulerade trossatsen,
i det han, när han skall besvara frågan, huru det går de barn, som
dö utan dop, vänder udden mot barnets föräldrar och anklagar dem
med följande, lagiskt klingande vändning: »Parentes Christiani
quo-rum socordia ac negligentia recens nati liberi susceptum baptismum
moriuntur, gravissimam Deo reddituri sunt rationem.» Vi möta
här alltså samma »fromma» önskan, som kom till uttryck i det nyss
anförda brevet till Oxenstierna. Åtskilligt av samma dömande
anda går också igen i Rothovii predikningar.
Det var väl också till stor del denna Rothovii allmänt kända
och erkända renlärighet, som gjorde att rådets ögon föllo på
Åbobiskopen, då det gällde att utse en jury för bedömande av
Johannes Rudbeckii, för irrlärighet misstänkta »Privilegia Doctorum». I
den kommission på fem andliga, som hade att yttra sig om denna
bok, som i somligas ögon syntes vilja »introducera påvedömet»,
blev nämligen också R. invald, och kommissionens hållning i
frågan bestämdes helt visst av den klarsynthet och opartiskhet, som
R. gav uttryck åt i sitt tal inför rådet vid juryns konstituerande.1
R. levde i en andlig brytningstid, när de, som ville värna ren
evangelisk-luthersk tro, hade att kämpa på tvenne fronter. Det
gällde att vara på sin vakt dels mot inflytelser från kalvinistiskt
håll, dels mot katolicerande tendenser, som segt höllo sig kvar. Det
är givet, att en man som R., så helhjärtat och oreserverat ortodox,
måste i sin förkunnelse icke blott uppenbara sin ståndpunkt, utan
ock göra propaganda för densamma, vilket i stor utsträckning sker
i polemikens form. Hans utfall mot oliktänkande kunna vara både
passionerade och kategoriskt dömande. Några belysande exempel
skola anföras.
Man skulle kunna säga, att hans »Oratio synodalis de minsterio
ecclesiastico», som han höll i Gamla Karleby strax efter sitt tillträde
till biskopsstolen, har karaktären av en mobiliseringsorder, avsedd
1 Scheffer, a. a., s. 127 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
