Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Knut B. Westman, Uppsala möte och dess betydelse, och Hans Cnattingius, Uppsala möte 1593 (Utgivaren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272
granskningar och anmälningar
är här sagt, väsentliga saker i klara ord. Förf. blickar också ut över
Uppsala möte, ända fram till vår tid: »Den svenska kyrkans nutida
ställning i de ekumeniska strävandena kan sägas ha en viss bakgrund
i det faktum, att centern vid Uppsala möte dock måste ta en viss hänsyn
till vänstern» (s. 30). »Vänstern» var hertig Karl och den närmaste
kretsen kring honom, där man icke var främmande för calvinska
sympatier.
Hans Cnattingius’ skrift är till omfånget betydligt större, och han
har alltså möjligheter att låta den undersökande karaktären av arbetet
framträda. Dock är även hans bok till formen populär, d. v. s. den har
få och i regel korta noter, placerade efter texten. Hela boken är en solid
och noggrann framställning, där särskild omsorg är nedlagd på
förhistorien till Uppsala möte. Här har förf. tidigare varit ute på strövtåg
och klarat begreppen. Frågan om Johans innersta mening med de
liturgiska reformerna behandlas med försiktighet. Förf. finner
naturligtvis romaniserande drag i dessa, men han tar icke upp den gamla och
ohållbara tesen, att Johan strävade att åter lägga Sverige under påviskt välde.
Riktigt är det att se orsaken till Johans misslyckande dels i hertig Karls
fasta motstånd, medan det ledande episkopatet utan entusiasm följde
Johan, och dels hos »Rostock-ortodoxiens» företrädare, vilka beskyddades
av Karl. Betänksamheten mot liturgien hade stadigt tillväxt mot slutet
av Johans regering. Någon fara för rekatolicering av Sverige förefanns
uppenbarligen icke vid Johans bortgång i nov. 1592, ty varken
Sigismunds politiska ställning i Polen eller hans potentiella möjligheter i
vårt land gjorde något sådant utförbart. De motreformatoriska
önskedrömmarna i Rom och Polen tillika med den svenska Vasa-grenens
dynastiska intressen ha alltför länge fått bestämma uppfattningen om faran
för vårt land vid detta tillfälle. Cnattingius är icke alldeles fri från
den traditionella uppfattningen.
Redan före Uppsala möte stodo ju hertig Karl, rådet och det av
Karl beskyddade prästerskapet eniga mot eventuella
rekatoliceringsför-sök. Redan i Karls och rådets förening om regeringen den 8 jan. 1593
framhölls angelägenheten att vidmakthålla den rätta kristliga religionen
»efter den Augsburgska konfessionen». Hertig Karls försäkran samma
dag innehöll också en passus med förklaring, att var och en skall »vid
Guds rena och klara ord efter den Augsburgska
konfessionen–-hållen och försvarad bliva». I denna omständighet ligger alltså, före
Uppsala möte, klart angiven den enhetslinje, som omfattades av hertigen,
rådet, professorerna och, som det visade sig vid Uppsala möte,
prästerskapet i stort. Hållningen till liturgien var också ganska klar redan
före mötet, då icke endast hertigdömets utan också andra stifts präster
övergivit Johans linje och förenat sig med Karls länge hävdade
ståndpunkt. Uppsala möte var snarast en manifestation av en enhet, som
redan var för handen, och vid mötet föllo också de återstående
litur-gisterna med ens till föga. Prästerskapet var sammankallat för att enas
om bekännelse och ceremonier, och detta beredde inga svårigheter: ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
