Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Märta Edquist, Petrus Diderici Arenbechius och hans tid (Densamme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272 granskningar och anmälningar
meddelar redan det första brevet det begärda tillståndet »att bygga och
opprätta en kyrka och Guds hus på Capelle Kyrkogården» och
överlåter dessutom Sturekapellet och kapellkyrkogården till den nya
församlingen. Det andra brevet beviljar en rikskollekt till kyrkobygget
och har om kyrkobygget intet nytt beslut utan blott ett omnämnande i
förbigående.
Vid samma tid utnämndes Petrus Arenbechius till församlingens
första kyrkoherde. Denne hade genom sitt intresse för orientaliska språk
förts ut på vidsträckta studieresor till många främmande länder. Hans
förbindelser med Johannes Matthiae banade vägen till ett lektorat i
Strängnäs. Genom sina försök att översätta bibeln efter filologiska
principer vann han till den grad drottning Christinas bevågenhet, att han
blott 30-årig utnämndes till hovpredikant.
Det finnes ingen möjlighet att här referera hela det rika och
växlande innehåll, som Edquists arbete rymmer. Men vissa kapitel må
omnämnas. Gator och gårdar, vanliga församlingsbor likaväl som
kyrkovärdar, kyrkans personal och mera bemärkta familjer skildras, ingående.
Förf. känner i detalj bebyggelse och invånare, och hennes forskningar
innebära helt visst för den Stockholmska lokalhistorien ett värdefullt
bidrag. En central plats i arbetet intar givetvis själva kyrkobygget.
De första åren fick man reda sig med en enkel träbyggnad. Redan i
början av 1657 var dock bygget så långt hunnet, att brädkyrkan kunde
tagas ned. Något av de första åren av 1670-talet bör åtminstone
kyrkans yttre blivit fullbordat. Utan tvivel har Arenbechius varit den
främsta pådrivande kraften. Misshälligheter och stridigheter förbittrade
länge nog sinnena, och den bild förf. ger av den unga församlingens liv
rymmer på det hela taget mera av skuggor än dagrar. Arenbechius blev
själv föremål för upprepade angrepp från kyrkovärdars och
församlings-bors sida. Han anmäldes för konsistorium och hovrätt. Han anklagades
för icke mindre än tjugo förseelser. Enligt den slutliga domen fälldes
han för blott tre av dessa. Då eftervärldens omdöme om Arenbechius i
hög grad bestämts av dessa stridigheter, har förf. med stor energi tagit
upp hela det ytterst besvärliga målet och med beundransvärd
tålmodighet arbetat sig igenom vimlet av akter för att nå fram till förnyad
prövning. Förf. fäster uppmärksamheten på att eftervärlden blivit vilseledd
av Arenbechius’ motståndare. Dessa utgjorde aldrig, som de ville
framställa sig, en majoritet av församlingen utan en begränsad klick — några
delvis inbördes besläktade kyrkovärdar och församlingsbor — som
oförtrutet och oresonligt bekämpade Arenbechius. Förf:s omdömen förefalla
i det stora hela väl avvägda. Säkert är, att Arenbechius icke var utan
skuld, något som förf. icke heller förnekar. En viss påstridighet och
hänsynslöshet framträder här och var i akterna. Utan tvivel har förf.
dock rätt uti, att Arenbechius var mindre skyldig än hans motståndare.
Det är ett väldigt stoff, som förf. gått igenom och samlat i sin
skildring. Denna ter sig likväl vid närmare skärskådan icke så svår att
överblicka, som man kanske i förstone vill mena. I varje fall är det dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
