Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Erik Hörnström, Anders Odel (Densamme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272 granskningar och anmälningar
Denna sistnämnda källa lämna vi, liksom förf., ur räkningen och återgå
till 1787 års upplaga. Den förvanskar namnen. Sven Rosén blir som vi
sett Gustaf Rosén, Ahlmark blir Ahlman, Cath. Arosenia blir Cath.
Rosenia, Erland Ribe omvandlas till Eva Ribe etc. N:r 66 tillskrives icke
längre Holmberg utan Carl Rutström, som först 1748 vanns för
herrnhutismen. Uppenbarligen är Waetterdahl 1787 en mycket vansklig källa.
Således återstår Linköpingshandskriften. Det är riktigt, att själva
handskriften torde vara »från mitten av 1700-talet» (s. 115). Uppgifterna om
Sions Sånger äro emellertid av yngre hand än det övriga, troligen från
slutet av århundradet. Då sagesmannen därtill är alldeles okänd, vågar
man icke mycket räkna med denna källa, trots att man, som förf.
anmärker, »finner stora överensstämmelser mellan Linköpingskällan och
Lidén».
Att Lidén jämte initialerna i första samlingen 1743 »är den säkraste
sagesmannen», är alltså resultatet också av den prövning, som här
företagits. Vad har då detta att betyda för Anders Odhelius-Odels faderskap
till sångerna i Sions Sånger? Jo, vi få lita på Lidén och 1743, när inga
andra skäl tala däremot. Saken är fullt klar, sedan Hörnström visat,
att mannen omkring 1745 av herrnhutarna räknats som en av deras
egna, och han därtill även demonstrerar, hur Odels stil dessa år undergår
en förändring till större enkelhet.
I förbigående må en uppgift avvisas, som framförts av Nils Rodén
i ett nyutkommet arbete, Folkväckelsens förelöpare (1943), s. 57 f. Rodén
har i ett exemplar av Sions Sånger i:a saml. 1743, tillhörigt den
herrn-hutiske emissarien Ike, funnit en av denne på 1760-talet gjord utfyllning
av initialerna C. G. T. under n:r 28 till »C. G. Tellbom. Past. in Ästuna»
samt en hänvisning till n:r 65, som har samma initialer. Kyrkoherde
Tellbom skulle alltså enligt Rodén författat dessa båda sånger. Som doc.
Hörnström benäget påpekat för anm. förekommer dock Tellbom aldrig
med initialen G. utan endast som Carl Tellbom (så i Herdaminnet, i
Uppsala universitets matrikel, i Estuna dödbok och husförhörslängd).
Säkerligen har redaktionen av 1743 års samling icke kunnat begå ett
dylikt misstag, i synnerhet som den har Tellboms initialer C. T. under
andra nummer. Att Ike på 1760-talet varit bättre informerad än
redaktionen finnes ingen anledning att antaga. På goda grunder har därför
Hörnström, som sett Ikes uppgift, underkänt den och i stället framfört
C. G. Thælin (avh. s. 127 not 93).
Förf. ger i fortsättningen några intresseväckande prov på hur
Zin-zendorfs sånger översatts till svenska. Han visar, hur därvid det
personliga och talspråksaktiga ersatts med mera abstrakta och objektiva
vändningar. Till detta fogar han en konturteckning av herrnhutismens
budskap och religiösa typ. Förf. är fullt hemmastadd i den moderna
Zinzendorfforskningen och har lyckats få fram väsentliga drag. Det är
naturligtvis ingen anmärkning, om vi redan här påpeka en dogmatisk
olikhet mellan Zinzendorf och hans svenska uttolkare. Det gäller ett
moment i nådens ordning. Medan ortodox lutherdom låter uppväckelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
