Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Tord O:son Nordberg och Göran Axel-Nilsson, Katarina kyrka (Märta Edquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
granskningar och anmälningar 383.
av kyrkorådet, att de f. d. kyrkovärdarna tillsammans ännu voro
skyldiga kyrkan 6.162 dlr kmt.
D:r N. framställer vidare kämnären Jöran Stockenström och hans
kollega som de, vilka sökt bringa reda i den ekonomiska förvaltningen.
Det verkliga förhållandet var i stället, att Stockenström var den som
vållade de största svårigheterna genom egennytta, hänsynslöshet och
självsvåld. Bland de talrika bevisen för sanningen av detta omdöme
må endast nämnas hans vägran att göra räkenskap för sin förvaltning.
Trots upprepade ålägganden dröjde det fyra år, innan han behagade
efterkomma dem. Vidare hans självrådiga tilltag att för egen del lägga
beslag på kyrkans materialier för en obevisad skuldfordran, som han
föregav sig äga, varigenom kyrkobygget led stort avbräck. Vid sin död var
han ännu skyldig kyrkan 1200 dlr kmt.
D:r N. vill kasta skulden för misshälligheten på Arenbechius. Enligt
honom skulle kyrkoherden i stället för att träffa en överenskommelse i
godo med Stockenström ha inför överståthållaren riktat »de svåraste
beskyllningar» mot honom. Rätta förhållandet var, att den skarpaste
kritiken vid olika tillfällen kom från kyrkans »föreståndare och äldste».
Även »församlingens menighet» var med dem ense om att kyrkan måste
stå på sin rätt mot den tredskande kyrkovärden. Givetvis måste
Arenbechius mer än en gång träda i breschen. I en attest av den 31/5 1664
förklarade kyrkorådet, att kyrkoherden så långt ifrån att ha förföljt
kyrkovärden i stället flera gånger sammankallat församlingen för att
rådgöra om hur man skulle kunna ställa Stockenström till freds, men att
»alla ha varit och äro av den meningen, att församlingen ingalunda kan
betala samma gäld, förrän hans räkningar inkommo». Felaktigt är d:r
N:s påstående, att »striden emellan kyrkoherden och kyrkovärden
fortsatte även sedan de båda helt lämnat kyrkobyggnadsarbetet». Se
attesten av den 30/8 1667 med Stockenströms förklaring, att »hans
vyrdighet och jag äro väl förlikte vänner».
På sid. 228 säger d:r N. om Arenbechius. »Hans ställning som
kyrkoherde och ordförande i byggnadskommittén borde ha givit honom
möjlighet att bringa ordning och reda i den ekonomiska förvaltningen av
kyrkobygget.» Detta yttrande är svårt att förstå. Akterna visa tillfullo,
att det just var kyrkoherdens hävdande av kyrkans intressen gentemot
oredliga kyrkovärdar, som vållade deras aktioner mot honom. Då inte
ens överståthållaren eller riksskattmästaren kunde förmå Stockenström
och andra att göra sin enkla plikt, kan kyrkoherden näppeligen lastas
för att han ej kunde träffa en uppgörelse. D:r N. säger, att Stockenströms
villkor för utlämnande av järnet, nämligen att Arenbechius av egna
medel skulle betala den omstridda summan, »förefaller kanske icke
orimlig, om man betänker, att A. var en synnerligen förmögen man»
(sid. 229). Mera orimligt synes det vara att begära, att kyrkoherden
skulle betala en obevisad fordran på församlingen, som denne själv
nekade gälda. Och vad förmögenheten vidkommer, utgjorde boets be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
