Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Bror Olsson, Anders Elfving (Densamme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
383.
gränsad verksamhet. Och dock är den föreliggande boken ett
utomordentligt klarläggande bidrag till pietismens 1700-talshistoria. Det är
linjen från Peter Murbeck, som i Anders Elfving får sin fortsättning.
Det är tydligen förf:s personliga förbindelser med de trakter, där
Anders Elfving rörde upp folklivet, som föranlett honom till denna
studie. Han har bemödat sig att skipa rättvisa, förklarar han, men
han anser, att hans omdömen i vissa fall torde komma att synas alltför
mycket avvika från gällande uppfattning för att stå obestridda. Detta
låter gott. Förf. har även om Elfving själv låtit dokumenten tala »utan
hänsyn till den populära uppfattningen, som kräver att en del av
sanningen hellre får förtigas än att helgonglorian fördunklas» (s. 6). Detta
låter förtroendeingivande. Från strikt historisk synpunkt kan detta
anses självfallet, men det har icke alltid fattats så. Boken om Elfving
är alltså en kritisk, noggrann undersökning, ehuru även denne förf.
drar in den ofta ganska opålitlige P. Wieselgrens hörsägner i sin
framställning. Han tillåter sig t. o. m. att citera rent legendariska uppgifter
stammande från XV. (s. 192). Men detta är rent undantag, och förf. själv
tillmäter naturligtvis anekdoten icke någon betydelse, ehuru man kan
undra, varför den ges rum i en så förnämlig bok.
Genom detta arbete får man åter bekräftat, att det i folklivet rådde
mycken ogudaktighet och råhet och att den gamla pietismen kände som
sin uppgift att väcka detta hårda släkte, »som sov tungt och som
behövde kraftiga medel för att väckas» (s. 142). Elfving vände sig
energiskt mot den falska säkerheten, den allmänna förtröstan på sakramenten
och kyrklig sed. På pietisters vis ställde han stora krav på
nattvardsgästerna och bekämpade all otillbörlig förtröstan på dopet. Frågan om
de »opånyttföddas teologi» var också klar för Elfving. Förf. anser, att
han förkunnade denna pietistiska sats och angrep oomvända präster,
och han t. o. m. antyder, att hans ståndpunkt här nära sammanfaller
med Sven Roséns. Men Elfving delade aldrig de radikala pietisternas
mening, att man borde avhålla sig från gudstjänsten, därför att prästen
icke var troende (s. 168). Denna fråga oroade många redan under
1700-talet, och under följande sekel blev den en huvudfråga i
väckelsekretsarna.
Ett annat pietistiskt drag hos Elfving var hans bekämpande av
»världsligheten» i olika former, även adiafora, samt hans kyliga och
avvisande hållning mot apokrvferna i bibeln. Det var icke blott, att dessa
böcker icke ansågos vara skrivna genom den helige Andes omedelbara
ingivelse, utan även deras innehåll ansågs olämpligt. Förf. drar följande
slutsats: »Dessa böcker kommo därför att framstå som uttryck för en
djupast sett oavgjord ’bondetro’ och förkastades följaktligen som
läro-och sedenorm av ett mera pietistiskt betraktelsesätt av jordelivet» (s. 163).
Iakttagelsen är träffande, och i 1800-talsväckelsen framträder frågan i
större sammanhang.
Lägger man härtill, att i den elfvingska rörelsen även
lekmanna-och konventikelverksamhet kan skönjas, måste det anses fastslaget, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
