Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Arvid Norberg, Den kyrkliga väckelsen i Skara stift under senare hälften av 1800-talet (Densamme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
383.
får en skev inriktning med åtskillig oklarhet. Den nvevangeliska
lekmannen F. P. Hierta synes inräknas i »den kyrkliga väckelsen» (s. 236),
medan hans själsfrände Hans von Essen anses oklarare (s. 308). Det
visar sig också, att flera av »den kyrkliga väckelsens» präster även
gillade lekmannaverksamheten och samverkade med Fosterlandsstiftelsen,
varför förf:s schema icke heller där håller. En så obalanserad kritiker
som Johan Ternström kunde visserligen om en sådan präst säga, att han
stod med ena foten i kyrkan och med den andra i Fosterlandsstiftelsen
(s. 130), men vanliga bedömare och historici få icke betrakta kyrkan och
Stiftelsen som två storheter vid sidan av varandra. Att en del av
ny-evangelismen sedermera blev separatistisk, kan icke vara anledning att
ifrågasätta Fosterlandsstiftelsens kyrkliga karaktär och att tala om en
kyrklig och en nyevangelisk strömfåra (s. 11). Däremot är det ingen
tvekan om att alltsedan Scotts dagar separatistiska tendenser gjort sig
gällande i vissa kretsar av den nyevangeliska väckelsen, däri har förf.
alldeles rätt, men att denna skulle vara eller konsekvent leda till
okyrklighet, är icke med verkligheten överensstämmande. Förf. har heller
icke klart fattat i sikte, vilken roll prästers omedgörliga avvisande av
lekmannaverksamheten hade för separatismens tillväxt. Just därför
att förf. genom hela sir undersökning söker upprätthålla en så beskaffad
distinktion mellan »kyrklig» och »nyevangelisk», utan att dock lyckas,
kommer den nyevangeliska väckelsen och hela lekmannarörelsen
närmast att framstå såsom något som stör »den kyrkliga väckelsen», såsom
något främmande, som får framgång på orter, där kyrkan icke var
rustad att möta de religiösa behoven. Även nyttjandet av materialet
synes ha påverkats av denna urskiljningsprincip.
Förf. har uppspårat och anlitat ett omfattande otryckt material,
icke minst brevsamlingar, jämte tryckta arbeten av olika karaktär.
Egentligen är det ett ganska ensidigt material, då i »den kyrkliga
väckelsen» präster spelade en alldeles dominerande roll och dessa lämnat
efter sig vittnesbörd om sig och sin verksamhet och dessutom av hängivna
ämbetsbröder fått sina minnesteckningar, medan lekmännen i denna
rörelse äro tämligen anonyma och svåråtkomliga, såsom förf. också anger
(s. 236). Med ett så beskaffat material måste framställning också bli
något ensidig och icke utan idealiserande drag. Frikyrkliga
minnestecknare och krönikörer ha ibland gått ännu längre åt sitt håll. Förf. söker
dock hålla balansen och har en påtaglig vetenskaplig ambition, ehuru
han synes ha svårt att finna något kyrkligt berättigande hos det
nyevangeliska, »utomkyrkliga» lekmannaelementet. Bedömningen av
detta och dess verksamhet står under inflytande av de mot
lekmannaverksamheten avvisande prästernas uttalanden. Man får veta rätt
mycket också om den »nyevangeliska» rörelsen, ty Skara stift var tidigt
starkt påverkad av denna, men den står icke för sig själv, den behandlas
egentligen bara i sin motsats till »den kyrkliga väckelsen». Om P.
Waldenström finnes åtskilligt, likaså om biskop Beckman, men i båda fallen
blir behandlingen onöjaktig, ty de voro nyevangeliska och intresserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
