- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Fyrtiofemte årgången, 1945 /
180

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Karl-Åke Henningson, Jacob Otto Hoof som predikant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 iO

karl-åke henningson

»Du, som ännu icke har anammat Jesum! hwarföre försummar du
det? Hwarföre will du dö den ewiga döden? I Jesu Christi namn! känn,
hata och förbanna alla synder, alla orena, köttsliga lustar och begär!
Statt upp derifrån genom Jesu magt, gör en redelig bättring och begagna,
i denna ordning, dina rättigheter! Ännu förkunnas det dig, att du är
Jesu egen, och är du hans egen, så blifwer din owillkorliga skyldighet,
att helt och hållet öfwerlemna dig åt honom.»1

Här säges alltså om dem som icke leva trons liv, att de ändå
äro »Jesu egna». De gå vilse från sin Herre och Frälsare, men han har
rätt att råda över dem, därför att de en gång givits åt honom i dopet.
Det är dopförpliktelsen, som bringas i åtanke.

Ibland sker detta i samband med en erinran om abrenuntiationen
i dåtidens dopformulär. När dopförbundet slöts, avsade vi oss
djävulen och alla hans gärningar och förpliktade oss att vilja tjäna
Kristus i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.

Emellertid är Hoofs tankegång icke den tidigare ortodoxiens.
Lizell skiljer mellan två slags dopuppfattning, vilka båda höra hemma
inom ortodoxiens råmärken, men där den ena äger en onekligen mera
pietistisk anstrykning.2 Den första återfinnes hos Svedberg, som
anser, att dopets gåva, »barnaskapet», väl kan läggas åsido, så att den
ej begagnas, men aldrig går helt förlorad. Man har endast att räcka
ut handen och taga den i bruk igen. För Nohrborg åter är dopnåden
något som »den oomvände» alldeles förlorat. Den måste genom en
gradvis fortgående omvändelseordning vinnas tillbaka.

Denna distinktion kan ytligt sett förefalla hårfin men torde
vidröra ett mycket betydelsefullt sakförhållande. För iöoo-talets store
predikare var Sverige ännu såsom helhet ett Guds folk, oaktat han
visst inte var blind för dess synder och laster. För Nohrborg är
förhållandet ett annat. Pietismen står i hans tid för dörren.
Huvudvikten i omvändelsepredikan till »de avfälliga barnen» börjar läggas
mera vid ordet avfälliga än vid ordet barn. »Världens barn», all
pietistisk predikans älsklingsuttryck, betraktas mindre såsom en skara
vilsegångna söner och döttrar än såsom en massa perditionis, där det
gäller att söka rycka någon brand ur elden.

Vad Hoof beträffar, torde väl ett och annat uttryck — såsom
det ovannämnda om Jesu egna — kunna tolkas i Svedbergs linje,

1 H. P., s. 72.

2 Lizell, Svedberg och Nohrborg, s. 49.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:12:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1945/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free