Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Karl-Åke Henningson, Jacob Otto Hoof som predikant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 iO
karl-åke henningson
begriper intet, icke ägande den rätta christna trona. Man kan således
icke heller bedja dig, att taga förnuftet tillfånga under trones lydnad; wi
se nogsamt, att du är ett wredens barn, hwars förnuft förmörkadt
är–-. Wi se nog, att du är en stockblind usling, en sqwallrare och
willoande, med all din förmenta upplysning.»
På tre punkter preciserar Hoof närmare sitt avståndstagande från
upplysningsteologien: i fråga om försoningsläran, bibelordet,
uppståndelsetron, allt kärnpunkter, där en predikare av hans läggning
icke kunde tillåta något svävande på målet.
1) För Hoof var läran om den ställföreträdande Frälsaren all
kristen tros hörnsten. Han bygger helt på ortodoxiens
vedergällningsbegrepp och dess pessimistiska antropologi. För neologien var
utgångspunkten en annan. Den optimistiska världs- och
människobetraktelsen gjorde en försoning i djupare mening ganska överflödig.
Många vittnesbörd ger tidens predikolitteratur därpå. Ett flagrant
exempel utgör kyrkoherde Nils Wentlings prästmötespredikan i
Kalmar 18051, som (ett bevis för prästernas teologiska inställning)
enligt Kalmar stifts herdaminne »wäckte stor sensation bland
stiftets prästerskap, som enhälligt och enträget begärde den till trycket».
I denna predikan träder rättfärdiggörelsen helt i skuggan för
helgelsen. Här talas om den ångestfulla widskepelse, som för Gud sökte en
försoning», och i stället heter det:
»Wår förlossning ifrån synden gifwer en ny förbindelse til
Rättfärdighetens tjenst; ty wi hafwe fått ny kraft til bättring och helgelse. Ja,
utan löftet om syndernas förlåtelse, saknade wårt hjerta frid och tröst,
saknade det mod at beflita sig om det goda. Men at bryta syndens
träldom, war detta löfte icke nog. Wi behöfde underwisas om Guds heliga
wilja, om wår kallelse och wåra pligter, om dygdens grund och fordringar
och löften, om dess hinder och medlen til dess seger. En Gudomelig
föresyn borde wisa oss dygden i sin himmelska renhet. — Wår svaghet borde
stödjas genom et högre bistånd: Wår ofullkomlighet tröstas genom
hoppet til Guds milda dom. Detta alt fordrades til wår förlossning: Detta
alt är Guds milda gåfwa genom Jesum Christum. Den Gudomeliga
wis-domen i Hans Lära, Hans heliga efterdömelse; Hans löften om Andens
medwerkande nåd; De medel, som för trons och Gudagtighetens
förkofran bjudes i Hans Församling; O, hwilka nya krafter til förlossning och
helgelse!»
1 »Wår förlossning ifrån synden såsom en ny förbindelse till
Rättfärdighetens tjenst, förestäld uti en christelig Pred. ö. Rom. 6: 17—18.» Leufvén,
Uppl. tid. pred. II, s. 128 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
