Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Karl-Åke Henningson, Jacob Otto Hoof som predikant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jacob otto hoof som predikant
193
Detta oaktat utvecklar sig en ganska skarp polemik mellan de båda
riktningarna. Hoof begagnar med förkärlek predikstolen till häftiga
angrepp på de nya lärarna »desse löse bestrykare med Jesu namn i
munnen samt med djefwulen i hjertat».1 Nelson anför två citat, som
skulle kunna fyrfaldigas.2 Schartaus anhängare å sin sida polemisera
väl icke från predikstolen, för vilket lärofadern uttryckligt varnat3,
men ha helt visst gjort det enskilt och i själavården. Offentliga
angrepp komma också till synes.4
Den schism, som sålunda med nödvändighet måste uppstå,
blev icke något tillfälligt utan av mycket allvarlig och förblivande
natur. Ja, genom avståndstagandet från schartaunismen kan den
hoofianska rörelsen sägas ha skrivit sin egen dödsdom. Man kan tänka
på Holsljunga församling i Mjöbäcks pastorat, där Hoof bodde,
trots att hans tjänstgöring var förlagd till grannpastoratet
Svenljunga. Här blev år 1836 Johan Claesson komminister. Claesson
var född i Svenljunga och hade fått sin väckelse av Hoof.
Emellertid kom det till en fullständig brytning dem emellan, som torde ha
betytt ett totalt utplånande av det hoofianska inflytandet i
Holsljunga.
När en senare tid försöker att objektivt värdesätta de båda
riktningarna, kan det förefalla underligt, att någon djupare klyfta
överhuvud behövt uppstå. Det vill synas, som om överensstämmelserna
varit betydligt flera än divergenserna.5 Låt oss först ge akt på de
förra.
Både Schartau och Hoof ville inom sitt kyrkosamfunds gränser
främja en allvarlig kristendom, ett redligt och uppriktigt
»salighetssökande», såsom den välkända terminus technicus lyder. De drevos
av månhet om och nitälskan för medmänniskors frälsning.
Ingendera ville svika sin kyrka och skapa någon slags separatism. Båda
visade till nådemedlens bruk men varnade för ett förlitande på yttre
1 Än i dag förspörjes i Hoofs speciella verkningsort (Svenljunga past.)
även bland äldre kyrklig allmoge en rädsla för »schartauaner».
2 Nelson, a. a., s. 326 f.
3 Schartau, Brev i andliga ämnen, s. 176.
4 Nord. Kyrkotidn. 1842, s. 305. Nord. Kyrkotidn. 1844, s. 23.
5 Nelson har här en annan mening, a. a., s. 323 f., där Hoofs åskådning
anges som totalt pietistisk, Schartaus som ortodox med pietistiskt inslag.
Denna distinktion gör knappast full rättvisa åt Hoof. Jfr ovan kap. I. Riktigt
torde vara, att försakelseläran utgjort ett ständigt irritationsmoment.
13 — 45681 Kyrkohist. Årsskrift 1945
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
