Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Henrik Gladh, En roparerörelse i Ångermanland på 1830-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
henrik gladh
kroppen, slutats efter några timar, återbörjat om en eller et par
veckor, särdeles vid åhörande af andligt tal eller svordomar och
styggelser.»1 De »något omtänksamma och läsande» skulle kunna giva
anledning att räkna med ett inflytande från de kretsar, som redan
före denna väckelse hade kontakt med Brandells Nora.2
Samvetsoron och syndaångesten utlöste en kroppslig reaktion —
spasmer, darrningar eller skakningar, som åtminstone i ett fall —
det gällde »Klipps gossen Johan Jonsson på 2ode året»3 — blevo så
starka, att sängen, där han låg, »ristades från väggen».
Midsommardagen »fingo» ett par flickor »de besynnerliga spasmerna under
skriftermålet och framför altaret» i Själevads kyrka. »Det var något
fa-sansvärdt se flickan från Öfverstböle [by] ligga i en säng, ömsom
småleende vänligt tala om och till frälsaren, i osynlig, och dem som
om-gåfvo henne, i synlig måtto, samt så öppet beskrifva sin förra ovärdiga
nattvardsgång. Hennes bröst flämtade hiskligt. — Hjerta och lungor
ville spränga det. Pulsen var vanlig blott 60 à 70 slag i minuten.
Ansigtet förändrades, än stirrande, såsom af förskräckande
syner, än vänligt leende, mycket uppspända ögon, krampaktiga
darrningar i händer, än afsvinnade [!] eller somnade hon, men kände sig
alltjämt välmående, och visade sig öfvertygad at det var Guds
nådeverk.»4 Mellan anfallen fortsatte starka spasmer i armar och nacke.
Liknande reaktioner i samband med skakningarna förekommo ofta
— dock ej hos alla. En och annan höll under dessa skakningar långa
predikningar, som kunde vara i dagar, så t. ex. den nämnde Johan
Jonsson, som en gång »en söndag bedt Gud göra sig til den liderligaste
sälle». Han »anfölls» av skakningarna »efter 2 årigt stygn i bröstet».
»Fem dygn spasserade han och praedikade, citerade riktigt språk ur
bibeln, som han ej läst, omtalade egna och andras synder, åt föga,
syntes de världsliga ursinnig och andra förskräckande, hade sjelf
rysliga syner och tankar.»
Övertygelsen om att predikan var inspirerad, var orubblig. Han
sade sig endast tala vad »Gud för tillfället så starkt ingaf och för
honom ordagrannt dikterade, at han ej kunde återhålla det». Härvid
hördes »underliga ljud, efter beskrifning liknande en hönas kackel».
1 Henschen t. sin kusin och fostersyster Sofia Sjöborg, 1832 3/7.
2 Rodén, a. a., s. 93 f.
3 Henschen t. sin fästmö, 1832 6/7.
4 Henschen t. sin fästmö, 1832 22/6-26/6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
