Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Salomon Kraft, Vreta klosters äldre historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vreta klosters äldre historia
239’
bus gratia Dei et pax multipliciter! Beati Botvidi memoria, ne
oblivioni tradatur, sed omnibus in notitiam deveniat, humili stilo,
non grandiloquo sermone, rogatu fratrum, qui ejusdem sancti
ec-clesiæ deserviunt, isti scedulæ imprimere volui ea, quæ mihi a
fra-tribus sæpissime fideliter relata sunt, fideli ac veraci narratione.»1
Alltså: utan stilistiska åthävor vill den som nedskriver legenden
lämna sitt bidrag till att Botvids minne må leva i allas hågkomst,
och det sker på begäran av de bröder, som göra tjänst i den heliges
kyrka; det som återgives i en trogen (ordagrann?) och sann
berättelse, har upptecknaren synnerligen ofta hört förtäljas av nämnda
bröder. »Fratres» kunde användas i lika vid betydelse som ordet
»bröder»: ämbetsbröder, yrkesbröder, bröder i en församling, ett
gille eller vilken som helst annan korporation (med eller utan
bordsgemenskap). S:t Botvidslegenden •— med rätta av Toni Schmid
betecknad som »väl den äldsta bland de svenska helgonlegenderna»
— upptecknades ej på begäran av några klosterbröder utan enligt
önskemål från de präster, som gjorde tjänst vid S:t Botvids
vallfartskyrka på Södertörn.2
I det källmaterial, som Ahnlund framdragit till belysning av
biskopslängden, ha vi än så länge inte mött något tecken till ett
svenskt klosterliv, som visar ens så långt tillbaka som till Inge den
yngres tid. Men nämnde forskare har även låtit källor, som beröra
iooo-talets Sverige, komma till tals i sin framställning.
En utgångspunkt finner Ahnlund i Celestinus III:s brev om hur
Knut Erikssons trolovade efter Erik den heliges död för en tid
inträdde i ett nunnekloster (se ovan s. 237). Skyddsåtgärder av det
slag, som påvebrevet nämner, ha troligen påkallats mer än en gång
före 1162. Vi citera Ahnlund:
»Det var icke ens nödvändigt, att hela landet erkände kristendomen,
för att ett kännbart behov skulle inställa sig av sådana fristäder och
tillflyktsorter. Men ett behov måste också tidigt ha gjort sig gällande
att bereda härdar åt den kvinnliga handaskickligheten, när den
säkerligen i starkt växande omfattning togs i anspråk för kyrkornas värdiga
utsmyckning och utrustande med nödvändiga skrudar. Man torde
stundom ha förbisett detta icke oviktiga drag. Det utgör ett av
motiven för Saxos berättelse om drottning Gutha, såsom Sven Estridssons
1 Scriptores rerum Suecicarum medii ævi, II, s. 377 f.
2 Jfr Toni Schmid, Eskil, Botvid och David. Tre svenska helgon, i
Skandia, 1931, s. 107.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
